Uppdatering efter långt uppehåll

Ramazan Mübarek Olsun!!

Selam aleyküm!

Hej alla nära och kära! Nu var det verkligen längesedan jag skrev sedan sist. Det beror mestadels på att jag gick in i en sådan hektisk period att jag inte fann varken tid eller motivation att skriva något alls. När man lämnar förälskelsestadiet så kan livet utomlands i början på det nya stadiet bli otroligt tufft har jag precis erfarit. När jag avslutade engelsklärarcertifikatet för en tid sedan så handlade sista delen om kulturkrockar. De förbereder oss nya TEFL-lärare för eventuella känslor som kan dyka upp när man startar upp ett nytt liv i en annan kultur och jag måste säga att det var bland det nyttigaste jag läst. Jag förstår mig själv på ett helt nytt sätt bara genom att få känslorna bekräftade. Där stod just att i början är man som nyförälskad och bara tar in den nya kulturen och har fullt upp med det. Sedan kommer en period då man börjar känna sig som utlänning och saker och ting kan börja bli svåra. Bara det faktum att mjölkförpackningen och alla andra varor ser olika ut gör att saker som är så enkla hemma som vi inte tänker på till vardags blir en utmaning i den nya kulturen vilket kan börja skapa känslor av att allt är främmande. Man kan känna sig mindre benägen att vilja gå ut för att det känns som att alla tittar på en. I det här stadiet kan sömnrytmen börja störas och man sover antingen mer eller mindre än vanligt. Känslorna för det egna hemlandet blir orealistiskt stora och man tycker att allt hemma är så fantastiskt och bra och känner fiendskap mot det nya. Man börjar uppmärksamma sig själv och fokusera på den egna hälsan extremt mycket genom att hitta nya sjukdomar och problem hela tiden. Osv. MEN, när man väl tar sig förbi detta stadium så planar allt ut och det är då man börjar integrera sig i den nya kulturen på riktigt och börjar känna sig hemma. Jag är i mellanstadiet. Under en tid har jag inte kunnat släppa tankarna på Sverige och inte velat närma mig den här kulturen mer. Har varit otroligt trött och pushat alla mina gränser till maxnivå vad gäller mat, sömn och klimat (jag klarar inte 45 grader helt enkelt, kroppsligen visst men det mentala blir inte helt normalt för att uttrycka det milt). Jag tänker konstant på sjukdomar och problem med hälsan fast det egentligen går väldigt bra. Några vanliga förkylningar bara hittills och andra vanliga åkommor men inget nytt under solen. 

Men bara att veta att det är ett stadium som, om tålamod finns och det inte drar ner en alldeles för långt vill säga, så kommer det en ny tid. För faktum är att det ju inte är kulturens fel utan helt enkelt en anpassningsprocess till ett helt nytt klimat. Både vad gäller människor och väder. Och det gäller att vara snäll mot sig själv och inse att det är ok att ha alla dessa känslor vilket jag insåg efter ett långt samtal med en av systrarna på dershanet i Ankara. Elhamdülillah så förstående hon är. Jag behövde inte säga mycket förrän hon fyllde i och bekräftade varje känsla och tyckte att jag gjort en otrolig resa som klarat av dershanet i Istanbul och Eskisehir då de är kända för att vara de mest strikta i Turkiet. Elhamdülillah. Men man vill ju inte visa sig otacksam och därför har jag inte berättat för någon på dershanena hur jag känt. Men så anlände en ny tjej från Indonesien och jag såg min egen resa i hennes och började förstå alltihop. Båda är vi sådana att vi inte vill visa våra känslor utifrån rädsla att visa otacksamhet. Men så kommer det en dag då man bara brister och exploderar ut i gråt. Nu börjar jag så sakteliga lämna det här stadiet tror jag för jag känner mig hemma både i Istanbul och Ankara nu och har mina ställen där jag känner mig trygg att ta mig runt med olika kommunikationsmedel. Det är inte ett berg att bestiga varje gång man går ut vilket gör att vardagen börjar bli vardag helt enkelt. 

Vad gäller den andliga resan så har jag tagit ett nytt steg. Tillbaka kanske några skulle tycka medan jag känner att det har tagit mig 100 steg närmare Gud. Jag har valt att ta av mig hijaben. För ett år sedan då jag konverterade var min tro som starkast. Det var bara jag och Gud som visste om mitt beslut och i varje bön var jag otroligt närvarande. Att be i smyg kändes då jobbigt men jag inser idag hur stark det gjorde min tro. Men så började allt handla om det yttre och regler och jag gick vilse och började tappa hjärtat någonstans på vägen. Blev alldeles för fokuserad på hur jag borde vara som muslim istället för att känna med det inre. Så, jag tog det största steget, lämnade Sverige för att leva med islam på det mest kanske traditionella sättet vilket jag törstade efter då. Direkt tog jag på mig hijaben då jag kände att det är så en riktigt muslim måste göra. Alla steg var otroligt radikala och tyvärr hade inte mycket med hjärtat att göra. Jag var fokuserad på det yttre. På hur människor skulle uppfatta mig. Men det är inte så Allah vill att vi ska göra. Han tvingar oss inte till någonting. Religion ska inte vara svårt står det i Koranen. Så.. sanningen kom ikapp och jag började känna det som att jag hycklade faktiskt.. Riyah säger man inom islam. För ytan fanns där men hjärtat var inte med. Då blev det som en maskerad och jag kunde inte bära upp den med stolthet längre. Sjönk liksom ihop. Summa summarum, det gick för fort. Jag minns så väl när jag konverterade och frågade om sjalen och fick svaret att Ta det lugnt. Ni svenskar som konverterar vill bli perfekta muslimer från dag ett men ta det försiktigt! Ett steg i taget. Det viktigaste är trons fem pelare och finns de i hjärtat så är man muslim, utan att behöva säga trosbekännelse inför någon osv. 

Det jag sedan försökte göra var att imitera. Undermedvetet försökte jag hitta en stil för att se ut som en muslim och på dershanet försökte jag bli likadan. Men det är inte islam. Det är tvärtom ett stort misstag inför Gud. Och det var inte syftet med resan heller. För sanningen är den att den dagen man är redo för hijab så är det mellan den kvinnan och Gud och då kan man göra det var som helst. Man behöver inte åka till ett annat land för att våga steget. Då är tron på att det är rätt så stark att det inte spelar någon roll var man befinner sig. För mig var tiden inte mogen och rent utseendemässigt tar jag ett steg tillbaka men i hjärtat känner jag mig närmare Gud än någonsin. Jag försöker inte vara någon annan utan älskar islam som den person jag är. Elhamdülillah! :) Som jag gjorde innan jag började försöka förändra mig själv. 

En annan insikt är eftersom jag bott på en religiös skola där man intensivt studerar Nursi för att lära sig mer om Koranen så har jag förstått att det blev som att börja läsa på masterprogrammet innan man slutfört kandidaten. Eller som att hoppa till gymnasiet innan man slutfört grundskolan. Jag kom ju till dershane för att lära mig grunderna i Islam. Att utföra bönen korrekt, första Koranens budskap och Guds egenskaper lite bättre. Det är därför jag är så otroligt trött nu eftersom programmet på dershanet passerat det för längesedan då studenterna är muslimer sedan födseln och redan vet det mest fundamentala i religionen. Så jag försöker liksom förstå gymnasiematte nivå D fast jag precis lärt mig de fyra räknesätten, ungefär. På turkiska dessutom. Det här har gjort att jag fyllt min hjärna, proppat den med ny kunskap på så hög intellektuell nivå att jag till slut inte kan läsa en enda mening utan att nästan explodera. "Storasystern" på Ankara dershane sa med glimten i ögat (hon har en härlig humor!) att jag är som Neo i Matrix, jag går igenom och försöker lära mig så mycket samtidigt att det gör fysiskt ont till och med men när jag kommer ut på andra sidan så är det förhoppningsvis som en pånyttfödd. Men så lade hon till att om det gör att jag exploderar innan dess så måste hon tvinga mig att sluta läsa och skicka mig på semester! :D Och så blev det faktiskt. Nej, jag exploderade inte men krafterna tog slut. Det blev extremt heta dagar med 45 grader och sömnen började utebli och då sa hon att nu var det läge för semester. Punkt! Jag har en extramamma i henne då det är svårt att se utifrån vad man behöver när man är mitt uppe i något. Så.. jag bestämde mig för Istanbul. Nu är jag här ett tag och tar en dag i sänder och känner mig nöjd med vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har lärt mig att utföra bönen så att jag helt kan slappna av och bara vara i den, nu kan jag 4 suror utantill (äntligen den högsta versen Ayet al Kursi! :D), jag kan läsa Koranen och har lärt mig vad dess främsta mål är vilket fyller mig med enorm harmoni när man reciterar den högt, genom Risale har jag lärt mig vem Allah är, hans attribut och hur jag kan komma närmare Honom. Jag är så enormt tacksam för den möjligheten och nu kan jag se allt från ett helt annat perspektiv. På dershanet kände jag mig otillräcklig då jag vet så lite i jämförelse men det är ju bara en fråga om nivåer och hur mycket man vill lära sig förstå Koranen. Det mest fundamentala finns där nu och nu gäller det att fokusera på hjärtat och inte stirra sig blind på hur många sidor som man bör läsa etc. Manevi före Madde. Själen före materia. :)

Ramazan här i Turkiet är underbart!! Vi har besökt en mycket speciell moské i Ankara (Iskitler heter det) för Terawih, fastebönen då man ber 20 rekat/bönecykler. Imamen där slutför en jüz (20 sidor av Koranen) under ett bönetillfälle. Hmm, hängde ni med? Han läser alltså en sida av Koranen per bönecykel. Vilket betyder att man ber i nästan två timmar. Och eftersom man följer imamen kan man helt gå in i bönen och bara lyssna på Koranverserna. Det är en fantastisk andlig upplevelse och man är alldeles lugn efteråt.

Programmet på dershanet är som mest aktivt på natten under Ramazan. Klockan tolv har vi lektion och sedan läser vi Koranen fram till klockan två då det är frukstund, vid halv tre går trumman för Sahur. Förr i tiden var den en man som spelade högt på en trumma för att väcka grannskapet till att äta innan fastetiden inträder. Då till häst men nu sitter han i skuffen på en bil och då han tjänar en slant på detta så för att få ihop så mycket pengar som möjligt (alltså hinna med så många områden som möjligt) går det minst sagt undan! På tre röda är det över. :) Vid tre äter vi Sahur och sedan är det morgonbön. Det har sagts att våra andliga dörrar är som mest öppna nattetid och nu förstår jag meningen med det. Det är något magiskt över att vara vaken hela natten. Och speciellt under månaden då Koranen uppenbarades för människan. Under Salawat nattetid (bönen för Profeten Muhammed (Aleyhisselatu vesselam) känner man sig extra nära Honom och Gud). Så morgonbönen känns väldigt speciell. Därefter är det Mukabile (man reciterar en jüz, alltså 20 sidor av Koranen) tillsammans. En läser högt och resten följer med, antingen genom att lyssna (vilket symboliserar när ängeln Gabriel dikterade Koranen för Profeten Muhammed (A.S) eller då Profeten (A.S) dikterade Koranen för Abo Bakr), eller så följer man med genom att läsa vilket också är värdefullt eftersom det har en själslig stor betydelse i att bara titta på Koranens ord. Men kan man så är det bra att följa med genom att mima eller viska. Än så länge läser jag eller lyssnar. Sedan är det sovtid runt halv fem-sex till klockan tolv. Sedan går dagen sin gilla gång med lektioner, böner och en hel del vila.

Så kan Ramazan se ut på dershane i Ramazan.

Men nu är klockan efter sex här och jag ska leta mig ut för att köpa lite mat inför Iftar. Det har varit så intensivt med massor av människor omkring mig (något jag bad om förra Ramazan då jag kände mig ensam ute på ön där jag gjorde min master och får uppleva i år Elhamdülillah!) så det ska faktiskt bli extra speciellt att bryta fastan själv ikväll. Jag ska laga något svenskt tror jag (vilket betyder något utan olja och kryddor hihi!) och njuta av lite tystnad. Det är bara att erkänna att hur mycket man än älskar sina medsystrar så behöver man vara ensam lite ibland...

Till min älskade familj (som jag tyvärr inte kunde träffa den här sommaren som planerat vilket fortfarande gör ont i mig) önskar jag allt det bästa och jag saknar er så! Tänker alltid på er och motivationen för att nu hitta ett jobb är skyhög så att jag kan komma hem och hälsa på så fort jag bara kan! Detsamma gäller för alla mina vänner därhemma också såklart. När jag försvinner från det sociala livet och in på dershane är jag alltid lika rädd att bli bortglömd, men ni finns ständigt hos mig, i varje bön! Och snart SKA vi bara ses!

Till alla mina bröder och systrar i Islam önskar jag er en välsignad Ramazan och må Allah acceptera alla era böner och underlätta för er under denna Koranens månad!

Vi hörs snart igen Inshallah!

Salam

Nya möjligheter!

Och precis när jag var på väg att ta av mig den älskade hijaben regnar det nya möjligheter från himlen. Helt fantastiskt! Jag måste bara berömma den turkiska hjälpsamheten. Den svenska tacksamhetsskulden har just övertrasserat mitt känslokonto och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att betala tillbaka. Ber för Paradiset för alla mina älskade vänner och nybekanta som helt självklart ställer upp utan att blinka. Och för att jag ska få en chans att hjälpa dem i någon situation framöver.

Såhär blev det i alla fall: I fredags tog Sule (en syster från dershanet i Dikmen en bit utanför city) med mig till en interkulturförening i stan för att introducera mig till några nybörjare av Risale - precis som jag! De har precis börjat från "Sözler" vilken är boken man ska starta med och befinner sig på fjärde kapitlet. Jag har läst till 26:e så nu kunde jag hänga med riktigt bra på den turkiska föreläsningen. Det var härligt! I alla fall så berättade Sule om min situation och hann väl inte mer än halvvägs så hade två av systrarna plockat upp sina mobiler för att ringa sina vänner och se om de kunde hjälpa. Den ena frågade mig: Vill du jobba här? Vi kan öppna en engelskakurs för dig, eller svenska kanske, vill du undervisa i svenska? Eh.. vänta, måste tänka bara lite, det går lite för fort, så tänkte jag men självklart svarade jag: Ja! Det vore helt perfekt! Ingen chans får missas. Och jag måste säga att eftersom anledning nummer ett till att jag befinner mig i Turkiet ju är att få komma närmare Islam så känner jag att det passar mycket bättre att få jobba på en muslimsk förening och där jag kan bära min hijab utan problem. Hur kunde jag ens fundera på att ta av den tänker jag nu.. Hugaligen! Elhamdülillah, jag är så tacksam för att mina böner accepteras (skulden adderas på känslokontot). En vän sa till mig att sätta min lit helt till Gud och jag tänkte att det gör jag väl redan. Men det har jag faktiskt inte gjort, i rena paniken har jag slängt mig på första bästa jobb utan att verkligen konsultera den Bästa Rådgivaren vi har! Telefontid dygnet runt och utan att ta några som helst avgifter! :D Så det gjorde jag och vad hände? Jag upptäckte idag att jag satt med tre olika alternativ som alla betyder att jag kan undervisa i engelska (kanske till och med svenska), precis som jag är utan att behöva ta av mig min hijab och med en garanti att få arbetstillstånd. Otroligt.

Men har ändå velat fram och tillbaka i helgen och inte kunna ta beslutet om jag ska gå till English Time ändå, i min sjal och ställa krav på arbetstillstånd. Funkar inte det skulle jag ju ändå ha en b-plan. Så bestämde jag mig för att testa en annan kontakt och höra av mig till chefen på Istanbul Science and Culture Foundation och se vad han hade på lut. Han hade tidigare skrivit och berättat att han kunde öppna en engelskakurs för mig under sommaren, i Fatih. Jag skrev att jag var i behov av att göra praktik först och främst för att det har varit svårt att hitta en skola som accepterar praktikanter, de vill anställa direkt. Men eftersom jag behöver praktiken för att få ut mitt cert så berättade jag att det är där det brådskar. 5 min gick, plingeling i inkorgen där ett namn och ett nummer fanns samt de varmaste lyckönskningar och en uppmaning om att alltid kontakta honom igen om jag behöver något.

Så jag ringde! I början förstod jag inte vem det var jag pratade med förstås så jag berättade min historia och han frågade lite om jag hört mig för hos skolor redan. Jaa.. English Time berättade jag om och en organisation jag inte minns namnet på sa jag. Något med Interculture, och deras kontor ligger på Konur Sokak. Aaah! utbrister han, den organisationen har jag grundat! Har du pratat med Kemal Bey? Tevafuk here it comes! Javisst hade jag det, vi pratades vid i fredags då en av tjejerna jag träffade introducerade mig för organisationens chef i telefon. Vi pratade vidare och han sa att han kommer till Ankara på torsdag och då kan vi ses och besöka en av skolorna som han grundat. Då föll den ner! Jag pratar alltså med en människa som grundat engelska språkinstitut i Ankara. Jag började nästan stamma men det hela löpte på bra för han var så otroligt sympatisk. När jag berättade att jag behövde en praktik på 20 timmar sa han: i veckan? Nej, totalt. Men det är ju ingenting utbrast han igen! Det blir inga problem! HerreGud är det sant tänkte jag. Kan det bli såhär enkelt till slut? Så äntligen går det till på rätt sätt, vän av ordning som jag är. ;) Kändes lite knepigt att hoppa in i en klass när man aldrig undervisat förr. Vet att det är ju så det går till här men jag var uppriktigt så nervös att jag inte sovit på några nätter. Längtar till torsdag nu...

Vad händer sedan då? Jo, när denne man frågade mig hur länge jag planerar att stanna i Turkiet så sa jag (förlåt min kära familj och alla vänner därhemma) att jag skulle vilja stanna permanent och då berättade han att han håller på med ett långtidsprojekt som handlar om att starta ett institut här i Istanbul precis som i Ankara och det ville han prata med mig om framöver ifall jag kanske kunde bli en del av det. Too much, så det vågar vi inte tänka på nu.. låter alldeles för bra. :)

Jag är i trygga händer och magkänslan är riktigt bra vilket den inte var 100% för English Time. Mycket var osäkert och jag skulle antagligen få ge upp både hijab (vilket betyder i princip hela mig själv och mina värderingar) och tanken på ett arbetstillstånd. Men här är det mer stabilt eftersom dessa är kontakter som vill hjälpa en situation och inte anställa. Chefen för organisationen i Istanbul blev jag introducerad för innan jag åkte till Ankara genom Hasans vän och kände sådant förtroende genast för både vännen och chefen. Jag har haft en enorm tur och känner hur mycket de muslimska kretsarna betyder. De har gett mig så mycket och alltid utan baktankar. Allah razi olsun!

Så nu kan jag lugnt lägga ett alternativ bakom mig för stunden och fokusera på ett annat. Känner hur elden i huvudet så sakteliga börjar slockna. :)

Salam!

En eventuell jobbchans och Den Stora Hijabfrågan...

Selam aleyküm!

Lite nyheter vad som händer häromkring! Idag kom Tania hem och berättade att hon hade något till mig. Hon hade hört hur det pratades om att nyanställa lärare så hon berättade att hon hade en vän som pluggade till TEFL-certifikat och snart var färdig (jag alltså ;)). Goda nyheter! Jag var välkommen imorgon redan med mitt CV och universitetsdiplom. Chefen är tydligen väldigt sympatisk och anställer mer på personlighet än papper så vi får se om jag passar in hos dem. Tänkte våga mig dig nästa vecka. Känns alldeles för tidigt att börja undervisa redan nu men å andra sidan är det en otrolig möjlighet och går skolan med på det så är det ju bara att köra på! Det är tydligen väldigt vanligt här i Turkiet att det räcker med att man har en tillräcklig engelska sen lär man sig resten med tiden. Inshallah! Säger jag bara för nu är jag verkligen jättenervös. Men vi har kommit halvvägs på kursen och redan nu delat med oss av lektionsplaner till varandra som jag kan använda på nybörjare, så det känns ändå inte helt främmande. Sedan är nybörjarkurserna väldigt bokbundna till en början så det ges inte mycket utrymme till improvisation eller extra material och det är ju en bra start tills man fått en del undervisningstimmar på fötterna. Håll tummarna vänner och be för mig!

Annars börjar vardagen infinna sig här och det känns underbart! Har besökt mitt grann-dershane ett par gånger och vi har även varit iväg på en utflykt till en otroligt vacker moské i stan (bilder finns på facebook). På fredagar har de lektion för universitetsstudenter och förra fredagen bjöd de studenterna in mig till sitt dershane som ligger nära ASTI (bussterminalen). Så i söndags åkte jag dit och fick träffa en sisådär 45 nya systrar (!). Vi satt som packade sillar på soffor och golv. Jag har alltid lite svårt att fokusera när vi är så många för jag tittar bara på hur de har knutit sina hijabs, vilka färger de har kombinerat och på alla vackra kjolar de har på sig. För som ny hijab-bärare håller jag på att skapa mig min egen stil och fundera om jag kan passa i samma. Jag gillar bäst de tunna sjalarna som man bara virar något varv runt huvudet helt enkelt men jag kan inte komma ifrån att en viss turkisk stil är otroligt vacker och lite av en favorit. Man använder mycket sidensjalar (kallas Eşarp) här och då gör man en hög knut bak på huvudet så får det hela en jättefin form kring huvudet. Låter man bakstycket hänga ner blir det ett vackert fall och ser friare ut medan om man virar framstyckena runt och stoppar in bakstycket så blir det en striktare stil. Båda är lika snygga tycker jag! Kjolarna jag tänker på är så jättefina! Går precis till fotknölen eller lite ovanför och står ut nedtill. Tyget är ganska hårt och för att få de här fina linjerna så är det liksom veckat upptill. Otroligt vackra men samtidigt kan man känna sig fri och sportig för det är lätt att röra sig i dem. Och framför allt är de lätta att be i. Har fortfarande problem med långa, mjuka och vida kjolar som trasslar in sig i fötterna när man går upp från sittande till stående. Trampar alltid på fållen och måste dra upp kjolen vilket inte känns helt värdigt när man står inför samtal med Gud. :) Ja, ni märker att jag gjort en del efterforskning kring ämnet och det händer oftast när jag inte har tillgång till engelsk Risale och jag inte riktigt hänger med i "abla-för-dagens" turkiska. Då vandrar tankarna iväg i lite mer ytliga banor... Ey nefsim!

Annars är ju just det här med Hijab en svår fråga i Turkiet. Hemma kanske det kan vara svårt för att man känner sig så annorlunda tills alla vant sig men det är nog ingenting gentemot att vara förbjuden att bära den på vissa ställen har jag insett. Det här har verkligen tagit upp hela min vakna (och ibland sömniga) tid att fundera på hur jag ska gå tillväga. På alla statliga instanser är alltså hijab förbjudet. Lagen har mjuknat lite och det är nu tillåtet för studenter att bära sjal (ett steg närmare demokrati, Elhamdülillah och tack Turkiet!). Men för lärare är det fortfarande förbjudet. Så.. efter alla dessa sömnlösa nätter träffade jag en muslimsk syster som sa att muslimska lärare faktiskt tar av sig sjalen när de är i skolbyggnaden. Hon själv studerade till lärare och funderade också mycket på hur hon skulle göra den dagen. Då fick jag i alla fall ett annat perspektiv och alternativ som jag inte ens tänkt på tidigare. Det står ju tydligt i Koranen att Allah inte vill göra religionen svår för oss i vårt vardagsliv och jag insåg att det här är just en sådan situation. Det är den enda chansen för mig att få jobb och för att kunna stanna i Turkiet för att fortsätta den andliga resan i Bediüzzaman Said Nursi's regi. Så jag får snällt följa de turkiska muslimska systrarnas exempel. Är det en statlig regel så är det och inget jag kan ändra på. Dessutom måste jag ta det som erbjuds direkt och har inte råd att vänta tills jag hittar en skola som är öppen nog att göra undantag. Men Inshallah hittar jag med tiden något som passar min livsstil bättre. Det kommer kännas naket och jobbigt till en början för jag är verkligen van nu.. Be för att det är det rätta beslutet, kvittot kommer ju oundvikligen en dag.

Salam tills nästa gång!

Åskan får tankarna att vandra iväg...

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv


Kommer ni ihåg den? Gabriellas sång från "Såsom i himmelen". Spelades på radio så mycket att man inte hörde meningen i texten till slut. Men den har alltid haft en speciell plats i hjärtat mitt och särskilt när man är långt hemifrån och aldrig hör sitt eget språk längre. Då känns det extra fint när man hör eller läser de vackra orden, och visst är texten något helt över det vanliga...


Idag har det åskat så fönstren skallrat hela dagen. Det är något speciellt med åska. Man blir ödmjuk inför kraften. Kände mig också mer närvarande i bönen idag när det dundrade utanför samtidigt som jag gick ner i Sudjud och lade pannan mot mattan. Ett utav de allra största och viktigaste begreppen inom Islam är Vahdet, vilket helt kort kan förklaras med att Allah är En och Han finns ständigt närvarande bakom allt - från minsta atom till hela universum. Båda dessa system är dessutom ett och samma vilket blir uppenbart när man tänker på det. Tänk på uppbyggnaden av en atom med kärnan och dess elektroner som kretsar i bestämda formationer så exakt hela tiden. Lyft sedan blicken mot universum och planeterna. De cirkulerar också på samma sätt, ständigt, utan att krocka med varandra eller nötas ut. Likadant är det med de biologiska systemen. Från funktionen inuti den minsta cellen till hela havets ekosystem. Allt måste vara i balans, equilibrium, homeostasis. Inget kan skapas eller försvinna, utan kan bara omvandlas till andra beståndsdelar för att sedan kunna tas upp igen och återanvändas. 

Är det verkligen möjligt att alla system gör allt detta av sig själva?

Liksom vi kan se separationer omkring oss varje dag och i varje sekund, kan vi också se denna balans i varje ting om man tänker efter. På samma sätt som den lilla atomens system hänger ihop med hela universum är också allt på jorden beroende av och i jämvikt med varandra. Då vandrar mina tankar vidare till naturkatastrofer, epidemier och... till åskan. Fenomen som vi kanske är rädda för och anser vara dåliga för oss. Men varför finns de? För att få oss att vakna, tror jag. För att få oss att inse att vi inte är så starka som vi tror. För att få oss att minnas Allah eller Gud, vår Skapare och Den kraft som upprätthåller allt liv på jorden. För i ett ögonblick av förtvivlan ber vi en stilla bön på olika sätt: en del knäpper händerna, andra går ner i Sudjud, somliga uttrycker kanske bara: Gud hjälp mig. I detta tillstånd är tron helt utan hyckleri eller förställning för då vänder vi oss till Honom med hela vårt väsen, hjärta och själ. Och just där har vi kärnan - meningen med allt det "dåliga" i vår värld. För att uppmärksamma vår Gud i tillbedjan, dyrkan och åkallan. För det är så mycket vi fått helt gratis genom att komma till jorden, men vi glömmer det hela tiden och om vi inte glömmer det omedvetet så försöker vi göra det genom att springa och aldrig tänka. Säga och göra saker man bör men aldrig lyssna till hjärtats röst. Därför känns det så enkelt att ägna 1 timme av dygnets 24 för att erbjuda mitt tack för att jag har fått en stund här på jorden. För att ständigt minnas min Skapare. Och kanske är det just därför det känns lite extra när åskan går ovanför taken...

Några ord om separationer

Selam aleyküm.

Jag skulle vilja ta ett tillfälle att skriva lite om separationer här på bloggen. Det är ett sådant intressant ämne som tas upp mycket i Risale. Eller så är det för att jag själv alltid haft så stora problem med det så att jag verkligen uppmärksammar ämnet när det kommer på tal. Men jag tycker Bediüzzaman beskriver det så perfekt att jag vill dela med mig av det. För mig har det i alla fall börjat kännas lite lättare efter att ha lärt mig hans tänkvärda syn på det. För det första, om separationer inte fanns vad skulle det betyda? Att allt var beständigt, är det inte så? Att livet på jorden skulle vara evigt. Men om vi då backar långt långt tillbaka så betyder ju det att de första människorna här fortfarande skulle vara de utvalda att leva här på jorden i all evighet och du och jag skulle inte haft en chans att få komma hit och prova på det. För det är en av de viktigaste punkterna i Risale, att den här världen är som ett enda stort gästhus. Människor, djur och växter kommer och går. De får en chans att uppleva den här världens alla under, att utföra sina plikter för att sedan, när plikterna är utförda, lämna över till nästa generation. Och det här med att "lämna över" har jag insett är en stor och viktig del i hela separationstänket. Jag tror att människan idag knyter an så till den här världen och håller fast med näbbar och klor utan att reflektera över att det är helt i sin ordning att det kommer en dag då vi ska ta ett steg tillbaka för att låta nästkommande gäster få ta del av det här gästhuset. Jag läste nyligen en artikel i en tidning om att vetenskapen kommit fram till att människan blir lyckligare om man ofta reflekterar över döden. Det lärde vår Profet (SAW) ut för 1400 år sedan.. I artikeln stod det att människor som levde nära en kyrkogård hade en större tendens att hjälpa och visa ödmjukhet gentemot varandra. Jag tror att nyckeln är att förflytta perspektivet lite från sig själv och sina egna känslor för är det inte så att ju mer vi jagar upplevelser här på jorden desto större blir ångesten inför den framtida separationen? I Risale står det att vi ska omfamna den här jorden, ta del av vad den erbjuder, men sen ge upp det och lämna det utan att se oss om. Det är så otroligt moget och fint förklarat, tycker jag. Bediüzzaman ger ett exempel med en porlande fors där dropparna som uppstår för en kort stund reflekterar solen för att sedan upphöra. På samma sätt är vi här en kort kort stund på jorden, och reflekterar Guds egenskaper, för att sedan upphöra i vår materiella form. Om man lyckas hålla i dessa tankar i vardagslivet tror jag att man blir en ödmjukare människa. Det mest mirakulösa är att vi ju varje dag kan se separationer omkring oss. När vi lämnar barn på dagis, när solen går ner och dagen blir natt, när förälskelse går över, när vårens blommor blommat ut och vissnar och dör, när två människor inser att de inte kan leva ihop längre, när vi tar bussen, tåget eller flyget någonstans och lämnar de vi älskar hemma, när man föds och skiljs från mammas trygga mage, när någon dör mm. Så vad betyder det? Jo, de är alla tecken på att allt är i sin ordning. Att livet är lika med separationer. Det är smärtsamt och en otroligt strävsam uppgift att leva i den här världen. Och det är så det ska vara. Här ska vi arbeta hårt för att i livet efter detta ta ut vår välförtjänta semester. Där får vi vila. För om vi tänker på samma ovanstående exempel så visar de ju också på att det väntar något nytt efteråt eller hur...? Vi hämtar ju våra barn på dagis vid dagens slut, efter natten gryr en ny dag, förälskelse övergår i något starkare, nästa vår återkommer blommorna igen, de två älskande som skiljdes kan finna harmoni igen kanske just för att de tog det beslutet, den resande kommer tillbaka, för bebisen väntar ett helt nytt liv utanför mammas mage och likaså när vi dör väntar ett helt annat liv i en helt annan dimension som vi med våra världsliga sinnen inte kan uppfatta. Vi är som ett frö här på jorden, med ett helt förinställt program inom oss för att bära upp ett helt träd. Fröet förmultnar så småningom medan trädet växer sig större och större och till sist bär frukt. Om vi utför våra plikter i den här världen kanske vi har tur att just vårt träd växer sig stort och starkt i livet härefter och till sist bär frukt i Paradiset...

Salam.

Begreppet "tid"

Salam i natten..

Jag satt precis och gick igenom alla inlägg i bloggen och inser vilken utveckling den andliga resan tagit. För tre månader sedan kunde jag skriva helt enkelt att "jag missade fredagsbönen, men det kommer flera". Idag känner jag en djupare respekt för att det faktiskt inte är helt säkert att det gör det. Den där enkla meningen säger allt om hur jag uppfattade tid och världen omkring mig innan alla nya insikter på dershanet. Vi är så vana att planera framtiden och rusa fram i livet att när vi lägger oss på kvällen somnar vi med den 100 %-iga känslan att självklart vakna imorgon. Att solen absolut kommer att gå upp nästa dag, precis som vanligt. Men när man lär sig mer om Islam förändras det där begreppet och det gör att hela ens livsåskådning förändras. För i och med den insikten blev jag mer tacksam och rädd om ögonblicket. Det är ju vi som skapar mätinstrument för allt här på jorden och så har vi ju också skapat ett sätt att mäta tid. Genom det kommer uttryck som igår, förra året, nästa fredag osv. Allt för att vi ska kunna klara våra liv mycket enklare här på jorden förstås. Men inom Islam säger man att det inte finns något förflutet eller någon framtid, endast nuet existerar. Vi behöver självklart ett sätt att mäta tiden och något att rätta oss efter i vårt jordliga liv men enligt Allah finns inte dessa begreppen. Eftersom Han är Evig finns Han ständigt närvarande i alla ting, från minsta atom till universums galaxer, vare sig vi vänder oss mot eller ifrån Honom. Det är så stort när man tänker på det och det här med tidsbegreppet är något otroligt svårt att ta till sig har jag märkt. I alla fall upplever jag det så. Det gäller att förflytta sinnet så otroligt många dimensioner högre än jorden och det krävs verkligen tålamod och träning. Men det härliga är att vakna på morgonen till Fajr-bönen och känna tacksamhet för att man fick vakna till just denna dag. För just den dagen är en helt ny värld med helt nya möjligheter att göra gott. Elhamdülillah och godnatt..

Tillbaks på webben :)

Selam aleyküm!

En god nyhet: nu har jag internet för lång tid framöver - så vi kan höras oftare! Tog beslutet att stanna hos Tania för jag insåg svårigheten i att följa dershanets program samtidigt som jag ska slutföra certifikatet för att bli EFL-lärare. Så nu kommer jag att bo i centrala Ankara med internet i huset och istället åka ut till dershanet när jag har möjlighet och ibland stanna en eller två veckor. Imorrn åker jag dit för att hälsa på och följa med på piknik på tisdag. Ska bli så roligt att träffa dem alla! Och jag har sååå längtat efter Risale så det ska bli underbart att få vara med på föreläsningar och läsa böckerna igen.

Idag var det upptäckardag i gamla Ankara. Vi träffade Nuray, en vän till Tania i Ulus och promenerade vidare upp till gamla stan och slottsborgen. Det var rekordvarmt! Tania berättade att vid den här tiden förra året var det kallt i Ankara så hon var också förvånad över värmeböljan. Men vi tog oss mödosamt uppför alla trappstegen till borgen där det är en fantastisk utsikt över hela staden. Där fick vi kontakt med två muslimska tjejer som blev nyfikna på vår diskussion om en av surorna (Ihlas) i Koranen. Senare när jag gick för att be upptäckte jag och tjejerna samtidigt att den var stängd och de erbjöd sig att visa mig ett annat "mescid" (bönerum). På vägen ställde de en massa frågor för som jag nämnt tidigare är det ju väldigt exotiskt med en muslim så långt ifrån som Sverige. När vi skulle skiljas bytte vi nummer och de ville så gärna träffas eller hjälpa mig om jag behövde något. Mashallah! Så enkelt det kan vara ibland att skapa nya kontakter..

Annat nytt på fronten är att jag och min TEFL-instruktör fortsatt maila varandra om Islam. Det visade sig att hon har vänner inom Gülen-rörelsen. Gülen var en man som anslöt sig till Nurcu-rörelsen (det som jag studerar alltså) så hon kände väl till vad dershane och medrese var för något. En av hennes väninnor var i USA just nu för att ta hand om sin dotters barn och hennes man är en imam från Ankara. Ja ni.. världen är inte så stor.. Nu ska jag packa lite för morgondagen. Men vi hörs snart igen för nu är jag ju "inloggad" i världen igen!

Hälsningar från Ankara

Selam aleyküm!

Jag har många gånger sagt att det råder magi i Istanbul och när jag är här händer det ofta mystiska saker som inte går att förklara rent logiskt eller rationellt. Som när man lyckas ta samma buss som en gammal klasskamrat från Carlforsska och hon ropar ens namn på Taksimtorget där ungefär 2 miljoner människor går varje dag. Eller när man åker till staden för en enda helg och ögonblicket man ska gå av färjan till en av öarna känner hur någon knackar en på ryggen och upptäcker att där står en gammal klassis från språkresan. I en stad med runt 18 miljoner invånare, hur är det möjligt? Jo, jag är nu helt säker på Vem det är som styr för det har inte hänt bara en eller två gånger.

Så... under en tid har jag försökt att få börja på TEFL-kursen igen för att kunna avsluta certifikatet men första gången fick jag reda på att dershanet i Pendik kunde ta emot mig så då sköt jag på det. Nu ville jag åter börja men det fanns inte plats förrän helt säkert den 21:a maj och kanske kanske tidigare ifall någon hoppade av. Igår fick jag ett mail från koordinatorn som meddelar mig att en person hoppat av på kursen som startade i måndags, så ville jag hoppa på den direkt månntro? JA! Självklart, var svaret. När jag idag skummade igenom sidorna såg jag att vår instruktör har ett turkiskt namn och tänkte bara att det var ju ett sammanträffande (även fast jag inte riktigt tror på sammanträffanden längre men hur som helst finns det ju många med turkisk bakgrund över hela världen så det var ju inte världens konstigaste grej). I alla fall så mailade hon mig och gav feedback på första inlämningsuppgiften och då passade jag på att fråga om hon var turkiska och då får jag tillbaka som svar: Jag är ingift turkiska och bytte namn när jag bytte religion.
..........................................
Alltså, vänta här nu... är det möjligt? Jag läste om meningen 10 gånger, sedan frågade jag Tania om det verkligen kunde vara så som jag tolkade det och hon svarade att det kunde inte vara klarare än att hon konverterat till Islam hon med. Två konverterade muslimer, på samma kurs på ett amerikanskt språkinstitut. Kan jag säga annat än Allahu Akbar? :) Jag måste erkänna att jag grubblat ganska mycket över hur mycket jag skulle skriva om mig själv och min religion som presentation och hur jag skulle kunna ladda upp en bild på mig i Hijab, vilka frågor skulle det väcka. Och så visar det sig att det bara är mina fördomar och konstiga tankar om att jag på något vis skulle vara den enda konverterade muslimen i hela västvärlden. Jag tror Gud har humor, vad tror ni? :)

I alla fall så är det ju helt perfekt att TEFL-kursen är igång igen vilket betyder att jag innan juli kan vara färdigcertifierad. Nu ligger närmast att hitta en praktikplats som tar emot kvinnor med Hijab och där tror jag min kontakt vid Istanbul Science and Culture Foundation kan vara till stor hjälp. Han kände visst till någon mindre skola under English Time som tog emot muslimska lärare. Vi får se hur det går, ska våga maila och fråga i alla fall.

Just nu befinner jag mig alltså i Ankara och spenderar några dagar hos Tatiana. Åh jag trivs så bra! Igår flanerade vi i Kizilay, själva centrum, och jag fick mig en nostalgitripp. Men eftersom allt var så otroligt jobbigt på den tiden så njöt jag desto mer den här gången när jag känner mig trygg och lugn och jag kunde verkligen se det fina med Ankara. Det är en otroligt välordnad och fräsch stad och jag uppskattade det verkligen med tanke på allt kaos som råder i Istanbul. Idag gick vi till Kurtulus-parken och tog en lång och snabb promenad och sedan gymmade vi på ett sådant där offentligt gym som ofta finns i anslutning till parkerna i Turkiet. Jag gillar verkligen hur parkerna är utformade här för motion. De har sådana där mjuka löparbanor som är superbekväma att gå och springa på och det är alltid mycket folk överallt så man behöver inte känna sig otrygg. Det var helt underbart, Elhamdülillah! Efter att ha suttit så mycket i två månader var det exakt vad kroppen behövde! Har bestämt mig för att åka in ofta och fortsätta motionerandet efter att jag flyttat till dershanet. Det är nödvändigt! som farfar skulle sagt på sitt sätt. På vägen hem visade Tania mig att syrénbuskarna blommar och när jag doftade på dem utbrast jag: Det här är juni, skolavslutningar och min pappas födelsedag! Kan inte förstå hur snabbt det har gått den här våren. Vi har 25 grader på dagarna och när jag kom i onsdagskväll kl nio var det 20. Så allt exploderar nu. Har till och med börjat se blad på vinrankorna.
Ta hand om er alla, skickar tusen kramar och massor av kärlek! Grattis i förskott Filip, du blir stora killen nu, kommer nog inte att känna igen dig när vi ses nästa gång! Ha en riktigt fin födelsedag, jag tänker på dig och önskar dig allt gott!
Vi hörs snart igen!

Salam.

Eat, Pray & Love ;)

24/4-2012

Selam aleyküm!

Jag sitter kvällen för avresa till Ankara och summerar min vistelse på dershane så här långt och en rolig tanke slog mig. Har ni sett Eat, pray and love med Julia Roberts i rollen som Elizabeth? Ikväll vid middagen insåg jag hur mycket den filmen liknar det jag upplevt de senaste månaderna. Inte vad gäller de specifika detaljerna och upplevelserna utan helheten. Det hon upptäckte på sina tre resor har jag fått uppleva på en och samma plats. Vad gäller Eat så har jag njutit som aldrig förr av de turkiska delikatesserna som serverats på ”sofra” varje dag. Vi börjar med det ”salta”: Lahmacun (turkisk pizza med köttfärs) och Ayran, hemmagjord kebab, underbara turkiska soppor, icli-köfte (en delikat boll av friterad kryddig köttfärs), hemmagjord yoghurt, varma nybakta ”Bazlama”, börek i alla de former, vindolmar och vitkålsdolmar, pilavris. Efter tredje gången jag uttryckte: Bu

Türk yemegi benim en sevdigim yemek! Den här turkiska rätten är min favorit! Var det någon som skrattade och sa, det säger du varje gång! Och då insåg jag att det var sant, jag kan inte bestämma mig för en favoriträtt – allt är så gott!

Vi går vidare till det ”söta”: ojoj, var ska jag börja? Mjölkpuddingar med kanel, hemmagjord choklad- och hasselnötskräm, tahin/pekmez (tahin = sesampasta och pekmez = en otroligt söt och tjock vindruvssaft, svårt att förklara, dessa två blandar man och doppar bröd i till frukost, Allahüm vad gott det är!) hemmagjorda sylter av allt ifrån kvitten till kiwi, åh javisstja! I Turkiet älskar man ”sovligt”, och ni som är från Norrland eller någon gång kommit i kontakt med Gustafssons vet ju vad det innebär eller hur? Så, här får inget vara torrt! Till och med tårtorna ska vara riktigt blöta. Kommer att tänka på ett mörk chokladkaka med konserverade körsbär inuti och körsbärsgelé på toppen och måste nog hålla den som favorit hittills. Ikväll fick vi kokostoppar som låg i en chokladpudding till efterrätt. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när klockan blivit halv sex och man läst hela dagen och magen börjar kurra och hjärnan längta efter glukos, och när helt plötsligt doften av sockerkakssmet når luktcellerna. Det spännande är då att man inte vet vad man ska bjudas på just denna kväll. Jag känner mig som ett litet barn när faten bärs in och det söta underverket uppenbaras framför en! Minns en gång i Eskisehir då doften av kanel, äpplen och sockerkakssmet nådde studierummet och jag var tvungen att springa in i köket och utropa: det luktar Sverige!

Annars är fruktstunden en riktig höjdpunkt och igår nådde den toppen! Jordgubbarna har kommit och på sofra serverades fat med högar av helt perfekt söta gubbar, ananas, grapefrukter, bananer, apelsiner och äpplen. Det blev nästan för mycket för där satt jag, med 25 grader utomhus, munnen full av svenska sommarsmaker och i ett varmt seneftermiddagssolsken som strålade in över den vackra turkiska mattan. I april. Återigen fick svensken i mig en chock. Svårt att hänga med i vändningarna, men det var ingen svår chock, jag lovar, jag mådde inte dåligt direkt. ;)

Då går vi vidare till Pray, hänger ni med så långt? :) Här behöver jag kanske inte förklara särskilt mycket. I och med alla nya fördjupade insikter om varför vi ber, vad bönen betyder, vad som händer när vi ber och med tanke på hur mycket tid vi ägnar åt bön och meditation så har tron nått helt nya dimensioner. Jag är så stolt över att vara muslim och otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att hitta alla dessa skatter av sanningar! De är som juveler i mitt hjärtas innersta som jag alltid kommer att skydda med hela mitt liv och jag kommer aldrig att glömma alla dessa lärdomar, Inshallah. Blir så rörd när jag tänker på att flickorna här tog emot en helt främmande människa och lät mig bo och lära mig så mycket. Allah razi olsun! Det finns inga andra ord..

Vad gäller Love så är ju Islam en sådan vacker religion som handlar så mycket om kärlek och vad äkta kärlek är att jag ibland under lektionen fått en känsla av att hjärtat växer och är nära att spricka. Om någon då frågat vad lektionen lärt mig idag har jag känt mig nästan självlysande och känt hur ögonen tårats samtidigt som det vällt upp ett sådant där gurglande skratt som jag bara minns att jag haft som barn då man alltid kunde vara i nuet. I en sådan stund har jag helt glömt mig själv, mitt ego, mina egna känslor och behov och bara velat ägna resten av sitt liv åt att tjäna Gud, tron och mänskligheten. Jag har fått chansen att känna vad ovillkorlig kärlek innebär och det är jag djupt tacksam för. Att känna vördnad inför att bara få finnas till och få vara följeslagare till Den som skapat mig. Sedan är det ju otroligt svårt att hålla i dessa känslor en längre tid och det kanske inte är möjligt att leva enligt dem hela tiden. Men att ha fått uppleva dem och att ständigt påminnas om dem genom Risale och Koranen gör att det kanske hjälper mig lite att bli en bättre människa och muslim. För det jag ser runt omkring mig på dershanet är kärlek och hjälpsamhet. Det kommer så naturligt för flickorna att ge en hjälpande hand direkt och de är så snabba med det. Jag har känt mig som den trötta utlänningen som somnar på lektionerna och aldrig pratar för det är så mycket jag har gått igenom under dessa månader, nya fysiska och mentala omställningar och så mycket nytt jag lärt mig att jag mest observerat utan att kanske fullt delta i gruppen. Så jag beundrar dessa systrar så mycket över deras ork och energi och jag kan bara be och hoppas att de förstår hur mycket de har gett mig och att de varit ett enormt stöd i min andliga utveckling. För jag kom ju hit för att lära mig mer om min tro och jag måste säga att just det steget är fullbordat. Nu har jag en god grund att stå på för att fortsätta fördjupa mig mer och mer och så småningom kunna förmedla budskapet till de som vill höra. Men framförallt vet jag nu vad Iman (tro) verkligen innebär och det är något helt ovärderligt...

Allah selam et versin! Godnatt!

Jag är något på spåren...

22/4-2012

Selam aleyküm!

Det är vår i luften och jag har så svårt att sitta still! Har så många idéer i mitt huvud som snurrar runt och känner så mycket förväntan inför vad som kommer att hända härnäst.

Så, för några dagar sedan var jag i Fatih-distriktet i Istanbul för att ta hand om mitt passärende. Har ju snart varit här i 3 månader och det var dags att förlänga det. Där fick jag en ny tid för möte i juli så nu har jag lite drygt 2 månader på mig att hitta en lösning hur jag ska kunna stanna. Och det är det som fått kugghjulen att börja snurra i huvudet på mig och motivationen att glöda. För jag är verkligen inte färdig här än känner jag. Det har ju bara börjat. Har ju bara hunnit öppna Bediüzzamans böcker och börjat förstå att jag är något äkta och verkligt på spåren. Vill kunna ha denna miljö lättillgänglig ett tag till innan jag återvänder hem och kan använda mina kunskaper till att kanske starta studiecirklar eller varför inte ett eget dershane. :) Det var just vad en tjej från Indonesien gjorde! Hon spenderade ett år på ett dershane i Ankara och därefter öppnade hon en egen skola hemma. Oj, vilken dröm det vore...

Apropå Ankara så är det bestämt nu att jag också ska prova på det dershanet i en månad. Kvinnan som är ”abla” där (”abla” betyder alltså syster och är den som håller i lektionerna och har ett större ansvar över skolan än de andra) kan engelska väldigt bra så därför ville jag prova på att bo där ett tag. Vi träffades i Eskisehir och jag märkte hur mycket det gav att kunna diskutera den nya kunskapen man får och inte bara ta in. Sedan är ju Tatiana i Ankara också, min vän från Ryssland som jag lärde känna under Ankara-tiden så det ska bli roligt att komma henne närmare också. Hon jobbar som engelsklärare på English Time vilket är en av de bästa språkskolorna här i Turkiet så kanske kan hon hjälpa mig med engelsklärarcertifikatet och eventuella kontakter.

Men mycket av det som snurrar i mitt huvud är hur jag ska finna min väg här i Turkiet och jag har kommit i kontakt med en mycket intressant organisation som jag tror är som skräddarsydd för min situation. Den heter Istanbul Science and Culture Foundation och medlemmarna är personer som studerar Risale-i Nur och har en akademisk bakgrund. De bjöd in mig till en konferens i juni och jag längtar så mycket att jag inte kan sluta tänka på det! Tänk att vara i ett sammanhang där både vetenskap och religion får ta plats och är helt naturligt! En knytpunkt där de två största och bästa sakerna i ens liv förenas och exakt en plats där man vill vara. Jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant men Elhamdülillah och Inshallah så kommer det att hända. Tänk att få träffa andra att prata vetenskap med ur Nursi's perspektiv! Kanske knyta viktiga kontakter inför framtiden... Så, tills dess får jag bida min tid. Läsa läsa läsa och förstå Risale bättre och avsluta certifikatet så att jag kan börja jobba här. Enligt Tatiana behövs inte ens ett certifikat om jag skulle vilja börja direkt men än finns tid och eftersom ett cert garanterar ett bra jobb med arbetstillstånd och är den bästa investeringen för ett tryggare liv i Turkiet så kör jag på det.

För att återknyta till Fatih som jag nämnde tidigare så är det min nya favoritplats i Istanbul och jag skulle mer än gärna välja att bo där om jag fick möjlighet. Atmosfären är något helt speciellt och annorlunda. De små husen, gatorna som löper upp och ner över kullarna och parkerna gjorde att allt kändes så tryggt och familjärt. När vi nådde kärnan av området, Carsamba, så var det som att komma till en annan värld. Alla män var klädda i kaftaner och turbaner och kvinnorna var heltäckta i svart. Där gick jag in i en moské och bad middagsbön under imamens ledning tillsammans med andra systrar och det är verkligen underbart. Jag är alltid lite nervös innan eftersom jag är ny muslim och rädd att jag ska göra något fel men får man bara börja så är alla sådana tankar som bortblåsta. Att stå där axel mot axel med en syster på varsin sida och bara följa imamen utan att själv behöva styra över bönen är en fantastisk känsla och gör att man helt kan lämna över sig själv. Jag har lite svårt att förstå fortfarande att jag får vara med om allt detta och det är så viktigt att tacka Gud för varje dag jag får uppleva den muslimska gemenskapen. Det är lätt när man blir trött att glömma vilken otrolig möjlighet Gud gav mig när jag fick komma till dershanet. Allt blir ju vardag till slut. Men när jag spenderat en tid härifrån börjar jag alltid sakna dershanet så mycket och sist jag varit borta en vecka och kom tillbaka var jag tvungen att skratta åt mig själv då jag klockan 4 när klockan ringde för Tehejjüd hoppade upp ur sängen och flög in i badrummet och med en sällan skådad entusiasm utförde tvagningen. Jag var så lycklig över att vara tillbaka. Det är därför med lite nedstämdhet jag tänker på att tiden på dershanet inte kommer att vara för evigt. Det bidrar nämligen till ett så organiserat och stabilt liv, men jag vill samtidigt understryka att det inte är något lätt liv. Man ska inte tro att man flyr undan det sociala livet utanför för att ha det lugnt och skönt och liksom leva något sorts semesterliv inomhus. Nej, det kräver otroligt mycket disciplin och hårt mentalt arbete och jag beundrar varje Nurcu (Nur-student) som väljer att leva så för resten av sitt liv. Men det man får tillbaka är ovärderligt. Du ger något av dig själv och kämpar hårt och för det ger Gud tillbaka. Känna närheten till Allah, att man står stark på en rak väg, ett det enda syftet inom dessa väggar är att lära känna Allah och stärka kontakten med Honom – allt annat kommer i andra hand. Det genomsyrar hela atmosfären i hemmet och gör att man alltid påminns om meningen med livet och varför vi är här på jorden och vad våra plikter är. De stora frågorna är ständig närvarande och det bidrar till en fantastisk mening med livet. Än så länge har jag en månad till framför mig i Ankara och kanske kommer jag på något i framtiden hur jag kan leva med Risale som en stor del av mitt liv men för tillfället måste jag ge lite fokus åt att hitta ett arbete. Som tur är finns det ett dershane i nästan varje stad i Turkiet och på så sätt kan man alltid vara delaktig och gå på föreläsningar. Så nu är motivationen skyhög inför att hitta ett jobb för att kunna ta turkiskalektioner och på så sätt förstå bättre och kunna ta del av lektionerna utan att behöva engelsk översättning. Sakta men säkert växer bilden fram hur ett liv här kan se ut, om Gud vill. Jag tror jag är något på spåren...

Månaden i Eskişehir

Selam aleyküm!!

Nu var det otroligt längesedan sist och jag känner hur jag lider av förmedlingsabstinens. Till att börja med så kan jag berätta att jag spenderat en månad i Eskisehir för er som inte vet. Det är en stad mittemellan Istanbul och Ankara med 500 000 invånare ungefär. Dit åkte vi från Pendiks dershane för att bo och intensivstudera Risale-i Nur tillsammans med systrarna där. Vi bodde 30 stycken utspridda på 3 våningar och jag fick lära mig ALLT om hur den turkiska och mer traditionella kulturen fungerar tack vare detta. Jag har haft 30 "lärare" i princip dygnet runt och ibland har det varit så jobbigt att jag blivit tvungen att smyga undan lite för att min svenska mentalitet skulle få en chans att hänga med lite. Alla vill så hjälpa eftersom man i Islam ska hjälpa sina medsystrar och bröder till det gemensamma målet: att sträva för Allahs sak och få nå Paradiset i livet efter detta. Det gäller att hela tiden ha detta i åtanke för börjar man ta det personligt och lyssna på sitt ego är det kört. Det hände många gånger och händer fortfarande att jag känner mig förolämpad när någon säger till mig hur jag ska göra saker, men vid det här laget har jag sett det hos kanske 50 personer och hur de är mot varandra så nu börjar jag förstå på djupet att det inte personligt menat utan endast för att hjälpa eller ibland bara ett sätt att kommunicera. I mina öron är det diskussioner och konflikter vilket gjorde mig otroligt trött till en början, men i den turkiska kulturen är det sättet man socialiserar på. Och plötsligt hände det! Jag kom att älska livet där och insåg att det som känns jobbigt ju är just det som gör att man utvecklas enormt. Och nu saknar jag istället stojet och livet kring "sofra" (="matbordet" på golvet). Hellre för mycket liv och rörelse har jag kommit fram till, för då kan man alltid gå till ett annat rum en stund för lite ensamtid om man behöver.

Så, den 15:e mars bar det av från Istanbul i en minibuss. Den natten var väldigt speciell för mig som utlänning. Hela natten planerades det och doftade hembakat bröd i hela lägenheten. När jag sent på natten blev tvungen att gå upp och dricka vatten och kom in i köket satt tjejerna där runt ett bakbord på golvet i full färd med att slänga ihop de mest delikata morgonbröden. En utav dem är min absoluta favorit, det är ett fluffigt, ganska oljigt bröd med olivtapenad inbakat. Åh vad det låg resa och förväntan i luften! Morgonen därpå gick vi upp i vanlig ordning till Fajr-bönen och bad sedan Tesbihat (den sk "efterbönen" som jag berättat tidigare om, nu har jag förresten lärt mig varför man ber den - den stärker den obligatoriska bönen och gör den än mer fullkomlig och vanligtvis ber alla muslimer "Sübhanallah, Elhamdülillah, Allahu Akbar" vardera 33 gånger, men Nursi-studenter (talebeler) ber en lång variant där vi utöver dessa tre bl a läser några Ayat (verser) från Koranen, nämner några av Allahs namn (kan förklara mer en annan gång om vad Allahs namn innebär, det har en stor innebörd), ber för Bediüzzaman Said Nursi och speciellt om styrka i tron för alla Nur-talebeler) tillsammans och sedan direkt frukost för att snabbt komma iväg.

På vägen stannade vi till i en liten kommun som heter Bilecik och som låg i en bergsdal. Otroligt vackert! Där besökte vi en gravplats för storheter under det osmanska rikets tid och bad en bön över deras själar. Jag fascineras och lär mig mycket om böneritualerna vid dessa specifika tillfällen. Det känns så fint att visa en sådan vördnad över de döda på det här sättet. När vi stod där och såg ut över dalen blev det tid för Zuhr, middagsbönen och böneutropet ekade över bergen. Det är svårt att finna ord för sådana ögonblick.. Kort sagt: Iman, tro. Man bara förstår ännu starkare att Allah skapat allt omkring oss. Vi gick vidare till tvagningsrummet där vi mötte en kvinna som omfamnade mig när hon fick reda på att jag var en muslim från Sverige. Det är nog väldigt otroligt för människorna här att Islam har nått så långt som till nordligaste Sverige och glad är jag att få ta emot spontana kramar. :)

Väl framme på dershanet startade en lång läroperiod för mig som sagt. Jag kan säga att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Så mycket nya rutiner med maten och sömnen, fullspäckat schema, föreläsningar på turkiska, och att ständigt vara inomhus gjorde att systemet kraschade ibland och jag somnade rakt upp och ner medan jag satt på golvet (!). Är det möjligt? kan man fråga sig. Men det var det. Det var en riktig fysisk kamp och det tog sin tid, men när jag kom ut på den andra sidan hade något hänt. Jag vaknade av mig själv för Tehejjudbönen klockan 4 och längtade efter att be den. Kroppen inte bara vande sig vid 5 timmars sömn utan kändes piggare än någonsin. Huvudet blev klarare och det gick att fokusera till 100% på varje föreläsning. Allt detta för att jag började förstå att jag inte gör det för min egen skull. Det är inte mina egna känslor som ska styra eller mitt ego som bestämmer. Jag gör det för att jag känner en enorm tillhörighet till min Skapare. För att visa tacksamhet över att jag fått komma till den här jorden för att lära känna Den kraften. En fantastisk känsla som inger ny motivation och nytt hopp inför varje dag!

I och med att tron förstärks och insikterna fördjupas har jag fått en sådan nära relation till det arabiska språket i Koranen. När det gäller lärande har jag alltid låtit det rationella gå före allt annat eftersom jag inte vetat att det finns en annan väg. Därför hade jag svårt att förstå att man "bara" skulle recitera Koranen utan att behöva förstå varje ord. Men nu när lyssnat på hur systrarna läser ur Koranen och även från ljudupptagningar och dylikt, och även lärt mig att recitera själv så är känslan en helt annan. Det är för att det är "Ibadet" (dyrkan) att läsa religiösa skrifter även om man inte förstår medan man läser. Det har hänt att jag känner mig trött och orkeslös och när jag sedan hör någon läsa ur Koranen eller någon bön t ex känns det som att något frigörs inom en. Man blir alldeles lugn när de arabiska stavelserna strömmar ut. En del av flickorna läser så vackert med sjungande röst att jag kommit på mig själv med att bara sitta och le. Det finns en vers som börjar La yestevi... från Hashir-suran, och den läses så vackert att jag bara kan hoppas att jag en dag kan göra det lika fint. Så det var en stor dag när jag fick min egna Koran. En syster från Konya som heter Nurgül gav mig den Elhamdülillah.

En annan vacker upplevelse jag minns från Eskisehirperioden är när vi åkte ut till en by, där vår lärare eller egentligen "storasyster" har ett hus vid floden. Vi åkte på serpentinvägar intill hisnande stup så ibland var det skräckblandad förtjusning. Vi snirklade mellan bergen och passerade små små sömniga byar och jag fick en glimt av hur livet ser ut där. (Många av flickorna kommer ju från byar så för dem var det ju inget nytt. :)) Där satt väderbitna äldre män på tehus och drack svart te och filosoferade. En skock med får blockerade vägen och flickorna skrattade av förtjusning. Något som fastnade i mitt minne var att i dessa små små byar fanns det alltid minst 5 moskéer. Så otroligt rikt att ha sin egen moské runt hörnet. Och bara tanken att det behövs så många för att alla använder dem... Ett liv där naturen och bönen styr - det är vackert. Och så fick vi också leva under en dag på Zübeyde ablas ställe Sakari. Vi plockade vårlök och ruccola från eget land, grillade hemmagjord korv och åt ute. Sedan bad vi under öppen himmel. Till höger om mig hade jag två stora gamla vulkaner som jag kunde se i ögonvrån och nerifrån kunde jag höra Sakaryafloden porla. De bönerna glömmer jag aldrig. När jag sedan gick nedåt mot floden såg jag en av systrarna be under ett blommande plommonträd och det var en så vacker bild att jag fick tårar i ögonen. Sedan hade vi lektion ute i det gröna precis intill vattnet. Däremellan hoppade vi hopprep (ja jag vet, jag gamla människan, men gamla vanor satt i och jag lyckades faktiskt riktigt bra haha!) och flickorna lekte en massa för att få springa av sig. Det var en härlig dag och när vi lämnade på kvällen var det stjärnklart och jag lärde mig att "de tre vise männen" på de här breddgraderna är mer böjd än hemma, och att karlavagnarna ser ut som ett frågetecken utan pricken, här. En syster berättade att på sommarnätterna då det är helt svart och så stjärnklart att man inte kan urskilja de olika tecknena, går de upp till vägen och lägger sig och tittar på stjärnorna.

När jag nu sitter och summerar den här månaden är det ljusglimtar som dyker upp hela tiden i huvudet så jag hoppar från det ena till det andra. Jag minns böneutropet, Ezan, i Eskisehir. Det var så speciellt. Helt annorlunda än jag någonsin hört. Och starkt! Vi var nära många moskéer så man behövde aldrig klocka för att förstå när det var bönedags. När vi satt i vardagsrummet öppnade vi fönstret och alla försjönk i meditation. Ezan.. så mystiskt, Allahs kallelse till bön. Det är stort..

I skrivande stund ljuder Ezan och jag ska göra mig redo för middagsbönen: 4 sunnahböner före, 4 farz (obligatoriska), och 2 sunnahböner efter. Hängde ni med? Tänker att jag ju måste passa på att flika in lite lärande i bloggen också. Apropå på lärande så minns jag ytterligare en sak som jag lärt mig och som är viktig att ta upp här. När man lär om Islam i skolan bl a är det mycket krig och elände som får ta plats och därför har många fått en bild av ordet Jihad, att det betyder krig och att Islam därför förespråkar krig. Big no no!! Jihad betyder att man strävar för Allahs sak och i historiska tider gjorde man det med svärd men idag vet vi bättre och måste därför sträva genom kunskap, utbildning och ordets makt. Inte med vapen. Det här en viktig del av vad Nursi skriver om i sin Risale-i Nur. Han försöker genom vishet "kriga" för att få ut det riktiga budskapet hos Koranen. Så mina vänner ligger det till och jag hoppas inte media får ta upp alltför mycket plats när ni tänker på Islam. Där har vi politik och sociala konflikter, inuti vårt dershane lär vi oss om sanningen och den är ingenting annat än kärlek och ett helt fördömande och avståndstagande från våld, krig och dödande. Avslutar med att beskriva en bild som hängde på väggen i Eskisehir som visade ett levande ljus, ett glas te och Risale-i Nur. Och är det inte så att om alla insåg att det räckte med det skulle världen se mycket vackrare ut... :)

Salam!

Livet i Pendik

Selam aleyküm!

Nu har jag bott i mitt nya hem i Pendik i 10 dagar och det är svårt att beskriva i ord alla upplevelser. Men jag ska försöka. Jag kan börja med att säga att min själ har hittat hem. Så många år av funderingar, sökande, frågor utan svar: Vem är jag? Varför är vi här? Vad är min uppgift här på jorden? Många frågor besvarades när jag insåg att jag tror på Islam men fortfarande fanns det något som fattades. Jag bad till Allah och kände närvaron många gånger men jag kunde ändå inte riktigt förnimma vem jag bad till. Vilka är Hans egenskaper? Vad gör Han för oss? Efter att ha börjat studera Nursi's verk hade jag svaren - efter bara två dagar. Det är som att dra upp rullgardinen efter varje föreläsning. Allt blir klarare och klarare för varje dag och det ger en sådan stark känsla av total harmoni och mening med livet att jag nyper mig ibland för att se om jag drömmer. Men det är verkligen sant.

Till en början på min resa hade jag nog trott att jag skulle bo med några muslimska kvinnor och fördjupa min tro genom att se lite hur de lever och få mer rutin på bönerna etc. Men jag hade aldrig kunnat drömma om vilken vändning det skulle ta. Jag är helt fast för Nursi och hans sätt att beskriva Islam och Koranen att det är omöjligt att bara studera i några månader och sedan lägga det åt sidan. Hans Risale-i Nur har öppnat så många dörrar som kommer att bli omöjliga att stänga. Det är liksom inte som att studera en vetenskap eller ett språk som man sen kan lämna och gå vidare med något annat. Nej, eftersom jag genom hans perspektiv ser på livet med helt nya ögon går det inte att lämna bakom sig när man väl börjat studera dem. Språket är så vackert, man ler bara man öppnar böckerna och ser de vackra orden. Det gör att man själv vill börja använda dessa ord och prata på ett mer värdigt sätt. Man får lära sig om det mänskliga egot vilket har gjort att jag känner en mycket större ödmjukhet inför människor, livet och Allah än tidigare. Utvecklingen är enorm och jag känner att jag hamnat på en riktig livsskola. Varje dag skalas ett lager av mig bort och jag når kärnan mer och mer. Det gör att jag känner mig friare, gladare och känner igen den Elisabeth som var energisk, positiv och livsbejakande som liten. Men jag vill inte fördjupa mig i mina känslor för mycket då det känns mindre viktigt. Det största är att ha funnit den rätta vägen för att lära känna den Makt som skapat hela universum med jorden och alla dess invånare inkluderat. Det är ju därför vi är här och när den tron väl rotat sig inser jag att livet automatiskt tar en helt ny riktning. Bönen har fått en helt ny innebörd då jag förstår vad som händer när jag ber, varför jag gör det. Det innebär att livet fr om nu organiseras efter bönetillfällena och inte tvärtom och att längtan till nästa bönetillfälle är ständig. Synen på allt liv förändras också då man kan se Allahs tecken skrivna i färgen på ett blomma t ex. Underbart...

För att prata lite mer praktiskt om vad vi verkligen gör så kan man likna det vid en bibelskola. Klockan 06.00 blir vi väckta för Fadjr (morgonbön) och sedan är det gemensam Tesbihat efteråt. En slags efterbön kan man kalla det kort sagt då vi sitter tillsammans på golvet med radband för att hålla reda på de 33 gånger man säger vissa saker. Sen sover vi en timme och äter frukost vid halv nio ungefär. Då bres en stor laminatgolvskiva ut på golvet och vi sprider ut oss runt den. Har fortfarande svårt att äta på golvet och sölar ner mig titt som tätt hihi! Men det är en mysig känsla av gemenskap att dela maten på det viset och jag älskar det! För att inte nämna maten. Allah! Allt är hemmagjort: yoghurten, smöret, kaymak (en blandning mellan grädde och smör), sylt, oliver (inte hemmagjorda då ;), tapenad, honung, ost och bröd. Sedan är det städtid och därefter morgonlektion. Då kommer Büyük Abla (stora systern) som styr över Dershanet och föreläser runt en till två timmar. Då sitter jag med mina engelska Nursiböcker och jämför med de turkiska för att hänga med. Hittills går det superbra och jag förstår helheten riktigt bra! Sedan är det lunch och lunchbön varefter egen lästid börjar. Sedan är det eftermiddagsbön och koranläsning och då går jag och en syster som heter Büsra in i ett annat rum för att lära Tajweed (dvs att lära sig att uttala arabiska för att kunna recitera Koranen). Det är så roligt!! Nu har jag börjat lära mig flera stavelser: ka-thi-ra t ex. Sedan kvällsbön och kvällsmat. Därefter antingen kvällföreläsning eller egentid för läsning. Sedan frukttimme!! Mmm! Granatäpplen, mandariner, blodapelsiner, kvitten, dadlar mm mm. Det går åt en massa energi åt allt studerande så frukttimmen är väldigt efterlängtad. Sedan studerar vi muslimska rutiner. Som t ex tvagningen före bön, själva bönens utförande mm. Vid halvtolv är det läggdags och då sover de flesta i lektionssalen men jag och tre andra sover i ett annat rum. Jag trivs så otroligt bra i lägenheten. Det är alltid varmt och gott och mjuka mattor överallt. Och eftersom de muslimska sederna är väldigt inriktad på renhet, både inre och yttre så är allting skinande rent. Och ja, ni vet ju att jag är vän av ordning och reda så det passar ju mig väldigt bra hihi!

Ja, så ser dagarna ut i dershanet i Pendik. Vi är femton som bor där nu och alla är väldigt unga. Men det känns inte. Alla är där av samma anledning. En flicka som heter Sevda är bara tretton år, hon är alltid vid min sida och frågar hur det går, hur jag mår och har en sådan positiv energi som smittar av sig.

Något annat jag älskar med livet i dershanet är det funktionella. Våra kläder t ex. Alla har kjol och sjal och det lånas ständigt ut mellan varandra. Så man behöver aldrig fundera över klädval eller hur man ser ut. Skönt!! Hygienen också. Dusch ses som en stor rening och görs var tredje dag till var femte dag ungefär och då är det en stor happening! När man är på väg till duschen frågar alla: Elisabeth abla (syster) ska du duscha? Och sedan efteråt önskar man till den som duschat att det var skönt. Och det är det ju verkligen! För då behöver man det och det blir en riktig upplevelse.

Ja, upplevelserna är många och fantastiska. Hasan och Mehmet tycker jag ska skriva en bok en dag och ja, vem vet... ;) Jag älskar ju att förmedla och jag skulle kunna skriva lika mycket till. Men det får vänta tills nästa gång. Sköt om er alla därhemma! Ni finns i mina böner och på något sätt känns ni ibland närmare mig än någon gång förr eftersom jag bär med mig er i mina tankar hela tiden.

Salam.

NU börjar det!

Salam Aleyküm!!

Nu börjar det!! I söndags var jag och hälsade på hos några tjejer som bor i ett sk Dershane. Nu ska jag en gång för alla tydligt och bra förklara vart jag ska bo för jag förstår att det råder mycket förvirring kring det här med "religiöst boende". Vilket är förståeligt för jag hade också bara en vag aning om vad det kunde handla om. Ett dershane är som ett muslimskt kollektiv kan man säga. Man bor ihop och följer ett schema med fasta bönetider, studietider, mat- och sovtider. Fokuset ligger på att lära sig om sin tro och i just det här kollektivet studerar man en man som heter Nursi och hans böcker för att lättare förstå Koranen och Islam.

Så i söndags tog de emot mig med en sådan värme att jag kände direkt att jag ville stanna. De visade mig in till själva Dershane:t, studierummet och det var så vackert. Inget överdåd, allt i sin enkelhet men det strålade liksom om rummet. Enkla soffor längs med väggarna, en stor turkisk matta i mitten och så några små bänkar vid gemensamma studietillfällen. Och så bokhyllan såklart... Full med röda inbundna böcker med vacker guldskrift på utsidan. Nursi's Risale i Nur-samling. Än så länge kan jag inte förstå dem på turkiska men Inshallah kommer det en dag då jag kan läsa dem på originalspråket. Än så länge får jag klara mig med den engelska översättningen.

Så satte vi oss och började prata, och efter ett tag tog en av tjejerna fram en bönematta och började be. Så enkelt liksom. Och då såg jag vardagen där. Allt är centrerat kring Gud och livet är organiserat kring bönetiderna. Därför fanns allt också lättillgängligt för dessa tillfällen. Den stora öppna ytan i dershanet med den stora vackra mattan tjänstgör helt enkelt som böneplats där man snabbt ska kunna bre ut sin matta och be. Jag kände den där välbekanta känslan: Jag vill vara en del av det här. Men lika snabbt tänkte jag bort den för att inte bli besviken. Det kan väl inte vara så enkelt att jag kan få bor här bara sådär?

Det blev en underbar dag och jag lärde mig såå mycket! Flickorna noterade att jag bad som den Islamiska skolan Shafi och de frågade om jag var Shafi. Eh.. nä, det tror jag inte sa jag och då gick det upp för mig! I somras när jag blev muslim sökte jag på internet hur man ber och lärde mig första bästa. Det visade sig att jag fått tag i en Shafi-beskrivning. Så himla komiskt! Tjejerna berättade för mig att Shafi är vanligt ute i byarna i östra Turkiet då det är en mer strikt skola av Islam. Hanafi är vanligare i städerna. T ex är det så att om du gjort din tvagning inför bön och sedan råkar röra någon av motsatt kön så upphör den rituella renheten. I städerna blir ju det här lite svårt eftersom män och kvinnor ständigt stöter ihop med varandra så därför är Hanafi lite mer "liberal". Så det var bara att lära om. Eller snarare ta bort en del saker som jag gjorde extra i bönen, t ex att ta upp händerna till öronen varje gång man säger Allahu Akbar och att säga Rabbighfirli två gånger under sittningen. Sedan fick jag lära mig hur man ställer sig upp rätt också och Gud vad jag önskar att jag hade vetat det redan i somras så jag kunde ha övat hela hösten. För det är svårt alltså! Från knästående går man direkt upp till huk och därefter direkt till stående. Jag tappar antingen balansen eller så trampar jag på kjolen så den åker ner. Så det blir till att hitta en kjol som funkar för dessa tillfällen. Men det fina är att när man gör allting korrekt, helt enligt ritualen så känns bönen mer i hela kroppen. Man känner att man tar den på allvar och det blir verkligen ett fint resultat. Sen lärde jag mig också vilka Sunnahböner som tillhör varje obligatorisk bön. Profeten Muhammeds (SAW) handlingar kallas Sunnah och därför är de väldigt viktiga i en Sunnimuslims liv, vilket jag alltså är. Profeten Muhammed (SAW) bad alltid några extra Rak'ah (bönecykler) utöver de obligatoriska och det är alltså dessa jag lärde mig. Det är så skönt att be dessa för det utökar ju bönetillfället och man kommer djupare in i meditation märkte jag.

Så vi åt, drack te, hade en föreläsning om vad Imaan (tro) är och vad som gör att vi kan stärka vår Imaan och pratade. Jag var så avslappnad och trygg att jag ville gäspa konstant. :) Här ville jag vara. Det var exakt ett sådant här boende jag hade tänkt mig. Men de pratade om Ankara och Bursa att det kanske skulle vara bättre för att de förstår engelska bättre där och jag kände lite besviket att det inte skulle bli här. Efter ha kommit hem funderade jag mycket och länge och kände att är det inte superbra för mig att bo där det inte finns tillgång till engelska just för att börja pusha mig själv att verkligen använda min turkiska. Jo, så jag skrev ett mail och verkligen uttryckte min entusiasm för stället och att det kan bara vara till fördel att tjejerna inte kan engelska. Och idag kom svaret. De tar gladeligen emot mig. Alhamdulillah! Jag fick tårar i ögonen och kunde inte tro det var sant. Jag skulle packa för en lång tids vistelse och var välkommen redan imorgon. Så nu börjar det.. Jag är så spänd av förväntan. Helt nya rutiner väntar. Upp kl 04.00 för första bönen. Sova, äta, be tillsammans. En helt ny utmaning. En ny utveckling tar sin början från och med här tror jag. En utveckling mot en bättre människa och muslim, Inhsallah!

Salam!

Resultat av resan så här långt

Selam aleyküm!

Då var jag inne på min fjärde vecka på den andliga resan och hur är det då att vara ny muslim i Turkiet så här långt? Ja, jag har insett många saker under den här tiden. För det första hade jag nog en tanke om att det skulle vara lättare än i Sverige för att Turkiet har en ursprunglig kultur där Islam dominerat en gång. Det är delvis sant. Jag ser ju många som bär Hijab och det var alltså en stor befrielse för mig som tänkt länge att våga ta steget men inte klarat av pressen att vara så annorlunda hemma. I och med det har jag under tre veckor lärt mig att känna mig hemma med den, känner syftet varför jag har den och att den därmed blivit en del av min identitet. Så långt känner jag att utvecklingen tagit ett stort steg eftersom jag kände att jag stod och stampade på samma ställe litegrann då jag inte kunde ta det steget. Nu när det är gjort vågar jag stå för mitt livsval på ett annat sätt och det skänker ett behagligt lugn eftersom känslan av ödmjukhet och lydnad inför Gud får dominera över allting annat. Men det finns en sida av Turkiet som gör det muslimska livet kanske svårare här än hemma. Nyckelordet heter demokrati och Turkiet har nog en stund kvar innan de kan nå det fullt ut. Jag har fått reda på att supermarket-kedjan Migros för tio år sedan inte tillät kvinnor med slöja i deras butiker. Jag vet sedan tidigare att Hijab är förbjudet på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Det är ständigt två motpoler som slåss mot varandra här: den traditionella kulturen mot modernismen. Kemalism är ett nytt ord jag också lärt mig vilket syftar på Atatürks metoder. Turkiet är ett land i förändring och jag vill inte lägga någon värdering i det men eftersom de här polerna är så starka på varsitt håll kan jag känna att min Hijab blir en symbol för så mycket som jag egentligen inte är en del av. Min hijab är min frihet, mitt val och min identitet och inte någon politisk ståndpunkt eller symbol för att jag inte skulle stötta en utveckling av landets demokrati eller dylikt. Men det känns ju mer laddat eftersom den varit förbjuden på ställen och fortfarande är på vissa.

Det här är en känsla som långsamt försvinner och som var som starkast första veckan och speciellt kom upp inne på mycket moderna kaféer. Jag har sedan dess t ex träffat Demet, en tjej som utifrån sett kanske ter sig som någon som inte tar religion alls på allvar men som när man lär känna henne har en mycket djup tro och Imaan. Jag tog då chansen och frågade henne hur hon ser på Hijaben och hennes svar var så oväntat för mig. Hon sa att det är en regel från Gud och eftersom det står i Koranen känner hon alltid att det fattas henne något, men att hon inte är redo än. Men när hon ser mig ta på mig den känner hon verkligen att hon också vill. Hon bodde här några dagar och jag fick fler chanser att fråga om Islam och specifikt om kvinnors roll och hon lärde mig massor. Där ser man, tänkte jag. Jag kan sitta på ett fik och tänka att de moderna kvinnorna här kanske ser ner på mig, när det i själva verket istället sitter en och annan som tänker som Demet. Det stärkte mig och en ny tanke uppstod. I ett land som är så i förändringens tid finns nog många människor som grubblar över sin plats. De måste kanske rentav överge sina muslimska värderingar för att göra karriär och tjäna sitt levebröd. Så kanske är vissa blickar inte menade som ont mot Islam utan snarare en nyfikenhet varför jag kan välja den här vägen, en inre längtan efter sina traditionella värderingar. Jag glömmer ibland att islamofobi ju är något unikt för västvärlden och att Islam inte är något hotfullt här. De som valt att leva annorlunda har ändå säkert en farmor som är religiös, eller något vardagligt uttryck som i våra öron låter religiöst. Med sådana tankar i sinnet känns det ändå som en lättnad att vara muslim i Turkiet. Fördomarna om potentiell fara för livet behöver man ju aldrig oroa sig över och mina försvarstal har bytts ut mot glädjande och entusiastiska berättelser om hur just jag fann Islam. Inget dömande och inga värderingar vill jag sätta i den här meningen. Det är en helt normal process att ifrågasätta när någon i ens närhet gör ett annorlunda livsval som inte är direkt standard i hemlandet. Vill bara ta upp skillnader i hur det är att vara muslim i olika kulturer för det är ju det bloggen handlar om. :)

Något annat som inte blev som jag trodde är fredagsbönerna. Jag som trodde att jag frekvent skulle besöka dessa fick en annan upplevelse när jag i fredags för första gången skulle delta. Inga platser för kvinnor tillgängliga i min närliggande moské. Tji fick jag. I Turkiet är det inte alls tradition att kvinnor deltar i fredagsbönen. Jag kände ju till att det är obligatoriskt för män och frivilligt för kvinnor men här är det tydligen mer regel att kvinnorna inte går. För att återkoppla till modernismen och Atatürk hängde det inne i moskén en affisch om föreläsning om just detta ämne - i en moské där man inte har någon plats för kvinnor på fredagsbön... ja, ni fattar va? ;) Ständiga krockar. Hur som helst så är Kadiköy inte något religiöst område och jag har hört att det i Sultanahmet, Fatih och Suleymaniye moskéerna är tvärtom och att många kvinnor kommer till fredagsbön där. Så vi får väl se hur det blir framöver.

Salam tills vi hörs igen och då hoppas jag ha nyheter om boende vilket börjar närma sig ett resultat...

Fina möten

Assalamu aleikom wa rahmatullah wa barakatuhu!

Skulle vilja dela med mig av ett fint möte jag hade med en kvinna i ett "abdesthane" (=tvagningsrum) häromkvällen. Det var väldigt kort men något jag kommer att minnas länge då känslan av gemenskap var väldigt stark. När hon skulle tvätta sina fötter blev hon stående tittandes på sina fötter och sa på turkiska: Ah! Tvagning för kvinnor är mycket svårt ibland! Och det var ju det jag också upplevt som jag även skrev i ett inlägg för någon vecka sedan. Hon hade strumpbyxor och kjol så det blir ju rätt bökigt. Och även denna gång fanns det inget papper. Så började vår korta konversation och jag försökte förklara att jag tyckte det var svårt med hijaben, att den ska tas av vid varje tvagning då man ska stryka vatten över huvudet. Så berättade jag att jag var ny muslim sedan i somras och det tas alltid emot med en sådan värme. Människors ansikten lyser upp och de gratulerar en genast. Sedan sa hon: När man öppnar händerna i åkallan till Allah accepterar han bönen och ger svar och det är en underbar känsla!

Jag nickade instämmande och hade velat säga så mycket mer men språket begränsade mig. Sedan satte vi oss bredvid varandra och började tvätta våra fötter.

Sedan gick jag för att be och efter bönen vänder sig en annan kvinna till mig och önskar mig något jag inte förstår. Fick sedan reda på av Hasan att efter bönen önskar man varandra att Allah ska acceptera ens bön. Det är en sådan fin gest. Samma sak hände idag när jag skulle ta på mig skorna utanför moskén. En äldre man med ett glatt ansikte tar ögonkontakt med mig och önskar att min bön ska bli emottagen av Gud. Det är sådana små vänliga saker som gör att man vill le hela dagen. Nu ska jag verkligen börja gå till moskén oftare, för det skänker en otrolig inre harmoni att bara sitta där och insupa atmosfären och samtidigt läsa Koranen eller någon bok av Said Nursi. Och en fantastisk känsla av gemenskap.

Salam.

Magi i Istanbul

Selam aleyküm!

Ja ni.. hur ska jag börja, eller snarare var? Eftersom jag är troende skulle jag beskriva det jag varit med om som att Gud verkligen är mig nära och visar med hela handen vilken väg jag ska gå just nu. Magi är ett annat ord som dyker upp, och som är lätt att ta till när det händer som saker som man inte kan förklara riktigt. Känner ni igen känslan av mystik som kan dyka upp när man inser att det man är med om inte kan vara en tillfällighet? Det är helt enkelt bara för många tecken för att vara slump. Nu kanske jag har fått er i den stämning som jag vill ha er i för att kunna berätta vad som hände mig igår. Då börjar vi...

I fredags bestämde jag mig för att ta kontakt med två gamla studiekamrater från turkiskakurserna på Dilmer för snart tre år sedan. Monika från Polen svarade direkt med ett glatt "Kom över!" Nervös över att ta mig ut i staden själv men glad i hågen över att ha ett mål hoppade jag på en gul dolmus och åkte till Taksim. När vi lärde känna varandra bodde vi nästan bredvid varandra men nu hade hon flyttat en gata bort. När jag klev in i hennes lägenhet möttes jag av så mycket kreativitet att jag helt plötsligt kände att allt i hela världen var möjligt. Den här tjejen är makalös! På den tiden vi läste tillsammans turnerade hon som trummis tillsammans med Kenan Dogulu som är en känd pop-artist i Turkiet. Sedan dess hade massor hänt. Hon turnerar fortfarande med Kenan men nu kan hon även tjäna sitt levebröd på att producera musik, sjunga och måla. Hennes tavlor var otroligt intressanta och jag kunde se hennes livsresa de tre senaste åren genom dem. Vi pratade konstant i två timmar om allt och det visade sig att vi är otroligt lika. Våra värderingar om livet, om drömmar, om att finna den drömmen, sig själv och sedan leva efter den - allt kunde vi känna igen hos varandra. 2009 var vi mitt uppe i att finna något, ett sökande efter egentligen samma sak men där jag finner Gud i Islam och böner får hon sin andliga föda genom sitt artisteri; målandet och skapandet av musik.

Monika bor just nu tillsammans med sin pojkvän Barbaros som är operasångare så alltså, mycket kreativitet sitter i de väggarna. Vi gick sedan vidare till Monikas föredetta granne runt hörnet där jag bodde för tre år sedan. När jag sedan lämnade lägenheten och kom ut på min gamla gata gick mina ben automatiskt mot Istiklal, ner mot Tünel, passerade Galata och så över gatorna mot Karaköy. "Min" promenad som jag älskade. Det var en härlig känsla. Jag tog några minuter och såg ut över Bosporen och den välkända silhuetten av Sultanahmet och kände att jag tagit det första steget ut i staden själv - och det hade gått hur bra som helst, jag var en del av Istanbul igen.

Det var en liten introduktion till vad som sedan komma skulle och som är själva huvudhändelsen i detta inlägg. Igår stämde vi åter träff, jag och Monika, då hon ville försöka hjälpa mig hitta ett religiöst boende efter att ha hört min historia. Sagt och gjort, med Monika händer det grejer, efter ett samtal hade vi en dejt med henns vän, en journalist vid namn Ersin Kalkan. Lägg namnet på minnet, mina vänner, för det är nu det börjar. Vi åker alltså ut till denne, för mig då okända, journalist i Fenerbalat. Han bor uppe på en höjd i ett gammalt men otroligt vackert hus med tre våningar. På högsta våningen låg köket och vardagsrummet med en utsikt som fick mig att tappa talförmågan. Man såg ända bort till asiatiska sidan och Kadiköy! Det var så vackert att det gjorde ont i mig. Man ville liksom spara ögonblicket för resten av sitt liv. Och där började vi prata. Monika berättade vår historia om hur vi möttes för tre år sedan och att jag i fredags kommit in i hennes lägenhet helt förändrad (visade på Hijaben) och med en helt ny positiv energi. Ersin lyssnar och vi utbyter artigheter, dricker te och har det behagligt. Sedan vänder han sig mot mig och säger att han varit i Sverige, i Västerås, känner jag till staden månntro? Ja, vad säger man. Världen är verkligen inte stor. Men det stannar inte vid detta för det visar sig nu att min hemregion varit centrum för en viktig händelse som senare skulle bli en bok kallad "Möte med en mördare". Vi undrar såklart vad han har gjort i Västerås och svaret blir: "Det är lång historia." Och så börjar han:

1992 blev en mycket viktig man från Kurdistan mördad, hans namn var Musa Anter och han blev 75 år gammal. Det här var upptakten till många mord som skulle komma att äga rum i östra Turkiet vid den här tiden. Efter en tid får Ersin Kalkan ett samtal från en kvinna i Sverige som säger sig vara Musa Anters dotter. Hon säger sig också veta vem mördaren är och hon vill att Ersin ska komma till Sverige för att få till ett möte mellan henne och hennes fars mördare. Ersin tar flyget till Stockholm och åker vidare till, precis, Västerås, där kvinnan bor. Tillsammans åker de vidare till Borlänge för att träffa mördaren. I två dagar samtalar Ersin och mördaren och Ersin får reda på alla detaljer bakom mordet och skrev sedan sin bok "Möte med en mördare". Den här händelsen fick stor uppmärksamhet i medier både i Turkiet och Sverige. Där satt jag. Stum. I ett hus i Istanbul, med en man som skrivit en bok om en så viktig händelse som tog plats hemma. Men kära vänner, det tar inte slut ens här. För nu ska vi vidare till hans trädgård...

Innan vi skulle gå ville Monika visa mig hans vackra trädgård och jag bara suckade av beundran. En verklig oas som kändes milslång ifrån allt trafikkaos som annars kännetecknar Istanbul. Monika berättar att Ersin själv gjorde upptäckten när han köpte huset att han har underjordiska cisterner under sin trädgård. Wow! Min fantasi triggades genast igång och mina minnen gick tillbaka till en bok jag började läsa innan jag reste. En författare vid namn Barbara Nadel skriver en kriminalserie om poliskommisarien Cetin Ikmen och i boken "Harem" hittar man ett lik i en sådan här antik vattenreservoar vilket jag berättar för Ersin. Håll i er, för vet ni vad han säger: Javisst, den historien utspelar sig i min trädgård. Barbara är min vän och hon skrev boken här. Vid det här laget visste jag varken ut eller in längre. Av någon outgrundlig anledning, på något helt galet sätt hade jag, Elisabeth från Irsta, Västerås, Sverige, som i en säng på Kaserngatan 71 för några veckor sedan hade läst en roman om urgamla vattencisterner som ligger dolda under hela Istanbul, hamnat mitt i händelsernas centrum. Där hela historien skrevs. Jag drog upp min ärm och visade Monika. Jag rös, mina hårstrån stod rätt upp. Min hjärna började mala. Hur skulle jag kunna förmedla det här? Hur berättar jag om det på ett sätt som det är värdigt?

Resten av kvällen kände jag ett allvar inom mig. Det här var inget att skämta om. Kvällen innan hade jag bett Allah om vägledning. Att visa tecken på mitt språk så att jag förstår vilken väg jag ska ta härnäst. Och utan att lyfta ett finger så hade jag hamnat i det här. Ett enda meddelande till Monika på facebook och sedan öppnades den här dörren. Nu har jag Ersins nummer i min telefon och funderar hur det blir härnäst. Jag väntar tålmodigt på nästa steg. Det känns stort det som händer just nu. Som att det är nu allt förändras. Därför sa också Hasan igår när vi gick tysta och fundersamma bredvid varandra att vi nu måste vara försiktiga och lyhörda inför vad som händer framöver. Gud är verkligen med i det här spelet och nu måste vi lyssna till Hans råd och hur Han vill styra det för att det ska bli så bra som möjligt. För i allt det som hände igår kväll ligger ingen slump. Jag har en uppgift här och jag har lyckats träffa de människorna som ser utifrån vad jag kan bidra med och sätta fingret på hur jag kan använda det jag kan till ett gott ändamål. Och i taxin tillbaka mot Istiklal vänder sig Monika mot mig och säger: Jag ska absolut inte säga till dig vad du ska göra Elisabeth, men du skulle kunna göra något helt unikt här. Du är uppväxt i väst med en demokratisk syn på livet och har nu valt att leva enligt Islam här i Turkiet. Det här skulle du kunna kombinera och använda dig av.

Jag har själv tänkt tanken. Att på ett aktivt sätt kunna förmedla det goda demokratiska budskapet om Islam för att visa den rätta bilden av Islam och motverka alla fördomar. Det finns sådana grupper här i Istanbul som jobbar på det sättet genom att ge föreläsningar mm, och det är en sådan religiös grupp vi nu försöker hitta för min fortsatta andliga resa.

På båten hemåt mot Kadiköy ringer Hasans arbetskamrat och har också han nyheter om ett eventuellt boende för mig. Hur det nu blir får alltså tiden utvisa. Men ett stort steg i den andliga resan har tagits och även i mitt liv. Jag börjar se hur den konkreta bilden kan komma att se ut för mig här i Istanbul. Pusselbitarna faller bit för bit på plats. Alhamdulillah!

Salam.