lördag 25 februari 2012

Livet i Pendik

Selam aleyküm!

Nu har jag bott i mitt nya hem i Pendik i 10 dagar och det är svårt att beskriva i ord alla upplevelser. Men jag ska försöka. Jag kan börja med att säga att min själ har hittat hem. Så många år av funderingar, sökande, frågor utan svar: Vem är jag? Varför är vi här? Vad är min uppgift här på jorden? Många frågor besvarades när jag insåg att jag tror på Islam men fortfarande fanns det något som fattades. Jag bad till Allah och kände närvaron många gånger men jag kunde ändå inte riktigt förnimma vem jag bad till. Vilka är Hans egenskaper? Vad gör Han för oss? Efter att ha börjat studera Nursi's verk hade jag svaren - efter bara två dagar. Det är som att dra upp rullgardinen efter varje föreläsning. Allt blir klarare och klarare för varje dag och det ger en sådan stark känsla av total harmoni och mening med livet att jag nyper mig ibland för att se om jag drömmer. Men det är verkligen sant.

Till en början på min resa hade jag nog trott att jag skulle bo med några muslimska kvinnor och fördjupa min tro genom att se lite hur de lever och få mer rutin på bönerna etc. Men jag hade aldrig kunnat drömma om vilken vändning det skulle ta. Jag är helt fast för Nursi och hans sätt att beskriva Islam och Koranen att det är omöjligt att bara studera i några månader och sedan lägga det åt sidan. Hans Risale-i Nur har öppnat så många dörrar som kommer att bli omöjliga att stänga. Det är liksom inte som att studera en vetenskap eller ett språk som man sen kan lämna och gå vidare med något annat. Nej, eftersom jag genom hans perspektiv ser på livet med helt nya ögon går det inte att lämna bakom sig när man väl börjat studera dem. Språket är så vackert, man ler bara man öppnar böckerna och ser de vackra orden. Det gör att man själv vill börja använda dessa ord och prata på ett mer värdigt sätt. Man får lära sig om det mänskliga egot vilket har gjort att jag känner en mycket större ödmjukhet inför människor, livet och Allah än tidigare. Utvecklingen är enorm och jag känner att jag hamnat på en riktig livsskola. Varje dag skalas ett lager av mig bort och jag når kärnan mer och mer. Det gör att jag känner mig friare, gladare och känner igen den Elisabeth som var energisk, positiv och livsbejakande som liten. Men jag vill inte fördjupa mig i mina känslor för mycket då det känns mindre viktigt. Det största är att ha funnit den rätta vägen för att lära känna den Makt som skapat hela universum med jorden och alla dess invånare inkluderat. Det är ju därför vi är här och när den tron väl rotat sig inser jag att livet automatiskt tar en helt ny riktning. Bönen har fått en helt ny innebörd då jag förstår vad som händer när jag ber, varför jag gör det. Det innebär att livet fr om nu organiseras efter bönetillfällena och inte tvärtom och att längtan till nästa bönetillfälle är ständig. Synen på allt liv förändras också då man kan se Allahs tecken skrivna i färgen på ett blomma t ex. Underbart...

För att prata lite mer praktiskt om vad vi verkligen gör så kan man likna det vid en bibelskola. Klockan 06.00 blir vi väckta för Fadjr (morgonbön) och sedan är det gemensam Tesbihat efteråt. En slags efterbön kan man kalla det kort sagt då vi sitter tillsammans på golvet med radband för att hålla reda på de 33 gånger man säger vissa saker. Sen sover vi en timme och äter frukost vid halv nio ungefär. Då bres en stor laminatgolvskiva ut på golvet och vi sprider ut oss runt den. Har fortfarande svårt att äta på golvet och sölar ner mig titt som tätt hihi! Men det är en mysig känsla av gemenskap att dela maten på det viset och jag älskar det! För att inte nämna maten. Allah! Allt är hemmagjort: yoghurten, smöret, kaymak (en blandning mellan grädde och smör), sylt, oliver (inte hemmagjorda då ;), tapenad, honung, ost och bröd. Sedan är det städtid och därefter morgonlektion. Då kommer Büyük Abla (stora systern) som styr över Dershanet och föreläser runt en till två timmar. Då sitter jag med mina engelska Nursiböcker och jämför med de turkiska för att hänga med. Hittills går det superbra och jag förstår helheten riktigt bra! Sedan är det lunch och lunchbön varefter egen lästid börjar. Sedan är det eftermiddagsbön och koranläsning och då går jag och en syster som heter Büsra in i ett annat rum för att lära Tajweed (dvs att lära sig att uttala arabiska för att kunna recitera Koranen). Det är så roligt!! Nu har jag börjat lära mig flera stavelser: ka-thi-ra t ex. Sedan kvällsbön och kvällsmat. Därefter antingen kvällföreläsning eller egentid för läsning. Sedan frukttimme!! Mmm! Granatäpplen, mandariner, blodapelsiner, kvitten, dadlar mm mm. Det går åt en massa energi åt allt studerande så frukttimmen är väldigt efterlängtad. Sedan studerar vi muslimska rutiner. Som t ex tvagningen före bön, själva bönens utförande mm. Vid halvtolv är det läggdags och då sover de flesta i lektionssalen men jag och tre andra sover i ett annat rum. Jag trivs så otroligt bra i lägenheten. Det är alltid varmt och gott och mjuka mattor överallt. Och eftersom de muslimska sederna är väldigt inriktad på renhet, både inre och yttre så är allting skinande rent. Och ja, ni vet ju att jag är vän av ordning och reda så det passar ju mig väldigt bra hihi!
Ja, så ser dagarna ut i dershanet i Pendik. Vi är femton som bor där nu och alla är väldigt unga. Men det känns inte. Alla är där av samma anledning. En flicka som heter Sevda är bara tretton år, hon är alltid vid min sida och frågar hur det går, hur jag mår och har en sådan positiv energi som smittar av sig.

Något annat jag älskar med livet i dershanet är det funktionella. Våra kläder t ex. Alla har kjol och sjal och det lånas ständigt ut mellan varandra. Så man behöver aldrig fundera över klädval eller hur man ser ut. Skönt!! Hygienen också. Dusch ses som en stor rening och görs var tredje dag till var femte dag ungefär och då är det en stor happening! När man är på väg till duschen frågar alla: Elisabeth abla (syster) ska du duscha? Och sedan efteråt önskar man till den som duschat att det var skönt. Och det är det ju verkligen! För då behöver man det och det blir en riktig upplevelse.

Ja, upplevelserna är många och fantastiska. Hasan och Mehmet tycker jag ska skriva en bok en dag och ja, vem vet... ;) Jag älskar ju att förmedla och jag skulle kunna skriva lika mycket till. Men det får vänta tills nästa gång. Sköt om er alla därhemma! Ni finns i mina böner och på något sätt känns ni ibland närmare mig än någon gång förr eftersom jag bär med mig er i mina tankar hela tiden.

Salam.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar