Ja ni.. hur ska jag börja, eller snarare var? Eftersom jag är troende skulle jag beskriva det jag varit med om som att Gud verkligen är mig nära och visar med hela handen vilken väg jag ska gå just nu. Magi är ett annat ord som dyker upp, och som är lätt att ta till när det händer som saker som man inte kan förklara riktigt. Känner ni igen känslan av mystik som kan dyka upp när man inser att det man är med om inte kan vara en tillfällighet? Det är helt enkelt bara för många tecken för att vara slump. Nu kanske jag har fått er i den stämning som jag vill ha er i för att kunna berätta vad som hände mig igår. Då börjar vi...
I fredags bestämde jag mig för att ta kontakt med två gamla studiekamrater från turkiskakurserna på Dilmer för snart tre år sedan. Monika från Polen svarade direkt med ett glatt "Kom över!" Nervös över att ta mig ut i staden själv men glad i hågen över att ha ett mål hoppade jag på en gul dolmus och åkte till Taksim. När vi lärde känna varandra bodde vi nästan bredvid varandra men nu hade hon flyttat en gata bort. När jag klev in i hennes lägenhet möttes jag av så mycket kreativitet att jag helt plötsligt kände att allt i hela världen var möjligt. Den här tjejen är makalös! På den tiden vi läste tillsammans turnerade hon som trummis tillsammans med Kenan Dogulu som är en känd pop-artist i Turkiet. Sedan dess hade massor hänt. Hon turnerar fortfarande med Kenan men nu kan hon även tjäna sitt levebröd på att producera musik, sjunga och måla. Hennes tavlor var otroligt intressanta och jag kunde se hennes livsresa de tre senaste åren genom dem. Vi pratade konstant i två timmar om allt och det visade sig att vi är otroligt lika. Våra värderingar om livet, om drömmar, om att finna den drömmen, sig själv och sedan leva efter den - allt kunde vi känna igen hos varandra. 2009 var vi mitt uppe i att finna något, ett sökande efter egentligen samma sak men där jag finner Gud i Islam och böner får hon sin andliga föda genom sitt artisteri; målandet och skapandet av musik.
Monika bor just nu tillsammans med sin pojkvän Barbaros som är operasångare så alltså, mycket kreativitet sitter i de väggarna. Vi gick sedan vidare till Monikas föredetta granne runt hörnet där jag bodde för tre år sedan. När jag sedan lämnade lägenheten och kom ut på min gamla gata gick mina ben automatiskt mot Istiklal, ner mot Tünel, passerade Galata och så över gatorna mot Karaköy. "Min" promenad som jag älskade. Det var en härlig känsla. Jag tog några minuter och såg ut över Bosporen och den välkända silhuetten av Sultanahmet och kände att jag tagit det första steget ut i staden själv - och det hade gått hur bra som helst, jag var en del av Istanbul igen.
Det var en liten introduktion till vad som sedan komma skulle och som är själva huvudhändelsen i detta inlägg. Igår stämde vi åter träff, jag och Monika, då hon ville försöka hjälpa mig hitta ett religiöst boende efter att ha hört min historia. Sagt och gjort, med Monika händer det grejer, efter ett samtal hade vi en dejt med henns vän, en journalist vid namn Ersin Kalkan. Lägg namnet på minnet, mina vänner, för det är nu det börjar. Vi åker alltså ut till denne, för mig då okända, journalist i Fenerbalat. Han bor uppe på en höjd i ett gammalt men otroligt vackert hus med tre våningar. På högsta våningen låg köket och vardagsrummet med en utsikt som fick mig att tappa talförmågan. Man såg ända bort till asiatiska sidan och Kadiköy! Det var så vackert att det gjorde ont i mig. Man ville liksom spara ögonblicket för resten av sitt liv. Och där började vi prata. Monika berättade vår historia om hur vi möttes för tre år sedan och att jag i fredags kommit in i hennes lägenhet helt förändrad (visade på Hijaben) och med en helt ny positiv energi. Ersin lyssnar och vi utbyter artigheter, dricker te och har det behagligt. Sedan vänder han sig mot mig och säger att han varit i Sverige, i Västerås, känner jag till staden månntro? Ja, vad säger man. Världen är verkligen inte stor. Men det stannar inte vid detta för det visar sig nu att min hemregion varit centrum för en viktig händelse som senare skulle bli en bok kallad "Möte med en mördare". Vi undrar såklart vad han har gjort i Västerås och svaret blir: "Det är lång historia." Och så börjar han:
1992 blev en mycket viktig man från Kurdistan mördad, hans namn var Musa Anter och han blev 75 år gammal. Det här var upptakten till många mord som skulle komma att äga rum i östra Turkiet vid den här tiden. Efter en tid får Ersin Kalkan ett samtal från en kvinna i Sverige som säger sig vara Musa Anters dotter. Hon säger sig också veta vem mördaren är och hon vill att Ersin ska komma till Sverige för att få till ett möte mellan henne och hennes fars mördare. Ersin tar flyget till Stockholm och åker vidare till, precis, Västerås, där kvinnan bor. Tillsammans åker de vidare till Borlänge för att träffa mördaren. I två dagar samtalar Ersin och mördaren och Ersin får reda på alla detaljer bakom mordet och skrev sedan sin bok "Möte med en mördare". Den här händelsen fick stor uppmärksamhet i medier både i Turkiet och Sverige. Där satt jag. Stum. I ett hus i Istanbul, med en man som skrivit en bok om en så viktig händelse som tog plats hemma. Men kära vänner, det tar inte slut ens här. För nu ska vi vidare till hans trädgård...
Innan vi skulle gå ville Monika visa mig hans vackra trädgård och jag bara suckade av beundran. En verklig oas som kändes milslång ifrån allt trafikkaos som annars kännetecknar Istanbul. Monika berättar att Ersin själv gjorde upptäckten när han köpte huset att han har underjordiska cisterner under sin trädgård. Wow! Min fantasi triggades genast igång och mina minnen gick tillbaka till en bok jag började läsa innan jag reste. En författare vid namn Barbara Nadel skriver en kriminalserie om poliskommisarien Cetin Ikmen och i boken "Harem" hittar man ett lik i en sådan här antik vattenreservoar vilket jag berättar för Ersin. Håll i er, för vet ni vad han säger: Javisst, den historien utspelar sig i min trädgård. Barbara är min vän och hon skrev boken här. Vid det här laget visste jag varken ut eller in längre. Av någon outgrundlig anledning, på något helt galet sätt hade jag, Elisabeth från Irsta, Västerås, Sverige, som i en säng på Kaserngatan 71 för några veckor sedan hade läst en roman om urgamla vattencisterner som ligger dolda under hela Istanbul, hamnat mitt i händelsernas centrum. Där hela historien skrevs. Jag drog upp min ärm och visade Monika. Jag rös, mina hårstrån stod rätt upp. Min hjärna började mala. Hur skulle jag kunna förmedla det här? Hur berättar jag om det på ett sätt som det är värdigt?
Resten av kvällen kände jag ett allvar inom mig. Det här var inget att skämta om. Kvällen innan hade jag bett Allah om vägledning. Att visa tecken på mitt språk så att jag förstår vilken väg jag ska ta härnäst. Och utan att lyfta ett finger så hade jag hamnat i det här. Ett enda meddelande till Monika på facebook och sedan öppnades den här dörren. Nu har jag Ersins nummer i min telefon och funderar hur det blir härnäst. Jag väntar tålmodigt på nästa steg. Det känns stort det som händer just nu. Som att det är nu allt förändras. Därför sa också Hasan igår när vi gick tysta och fundersamma bredvid varandra att vi nu måste vara försiktiga och lyhörda inför vad som händer framöver. Gud är verkligen med i det här spelet och nu måste vi lyssna till Hans råd och hur Han vill styra det för att det ska bli så bra som möjligt. För i allt det som hände igår kväll ligger ingen slump. Jag har en uppgift här och jag har lyckats träffa de människorna som ser utifrån vad jag kan bidra med och sätta fingret på hur jag kan använda det jag kan till ett gott ändamål. Och i taxin tillbaka mot Istiklal vänder sig Monika mot mig och säger: Jag ska absolut inte säga till dig vad du ska göra Elisabeth, men du skulle kunna göra något helt unikt här. Du är uppväxt i väst med en demokratisk syn på livet och har nu valt att leva enligt Islam här i Turkiet. Det här skulle du kunna kombinera och använda dig av.
Jag har själv tänkt tanken. Att på ett aktivt sätt kunna förmedla det goda demokratiska budskapet om Islam för att visa den rätta bilden av Islam och motverka alla fördomar. Det finns sådana grupper här i Istanbul som jobbar på det sättet genom att ge föreläsningar mm, och det är en sådan religiös grupp vi nu försöker hitta för min fortsatta andliga resa.
På båten hemåt mot Kadiköy ringer Hasans arbetskamrat och har också han nyheter om ett eventuellt boende för mig. Hur det nu blir får alltså tiden utvisa. Men ett stort steg i den andliga resan har tagits och även i mitt liv. Jag börjar se hur den konkreta bilden kan komma att se ut för mig här i Istanbul. Pusselbitarna faller bit för bit på plats. Alhamdulillah!
Salam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar