Månaden i Eskişehir

Selam aleyküm!!

Nu var det otroligt längesedan sist och jag känner hur jag lider av förmedlingsabstinens. Till att börja med så kan jag berätta att jag spenderat en månad i Eskisehir för er som inte vet. Det är en stad mittemellan Istanbul och Ankara med 500 000 invånare ungefär. Dit åkte vi från Pendiks dershane för att bo och intensivstudera Risale-i Nur tillsammans med systrarna där. Vi bodde 30 stycken utspridda på 3 våningar och jag fick lära mig ALLT om hur den turkiska och mer traditionella kulturen fungerar tack vare detta. Jag har haft 30 "lärare" i princip dygnet runt och ibland har det varit så jobbigt att jag blivit tvungen att smyga undan lite för att min svenska mentalitet skulle få en chans att hänga med lite. Alla vill så hjälpa eftersom man i Islam ska hjälpa sina medsystrar och bröder till det gemensamma målet: att sträva för Allahs sak och få nå Paradiset i livet efter detta. Det gäller att hela tiden ha detta i åtanke för börjar man ta det personligt och lyssna på sitt ego är det kört. Det hände många gånger och händer fortfarande att jag känner mig förolämpad när någon säger till mig hur jag ska göra saker, men vid det här laget har jag sett det hos kanske 50 personer och hur de är mot varandra så nu börjar jag förstå på djupet att det inte personligt menat utan endast för att hjälpa eller ibland bara ett sätt att kommunicera. I mina öron är det diskussioner och konflikter vilket gjorde mig otroligt trött till en början, men i den turkiska kulturen är det sättet man socialiserar på. Och plötsligt hände det! Jag kom att älska livet där och insåg att det som känns jobbigt ju är just det som gör att man utvecklas enormt. Och nu saknar jag istället stojet och livet kring "sofra" (="matbordet" på golvet). Hellre för mycket liv och rörelse har jag kommit fram till, för då kan man alltid gå till ett annat rum en stund för lite ensamtid om man behöver.

Så, den 15:e mars bar det av från Istanbul i en minibuss. Den natten var väldigt speciell för mig som utlänning. Hela natten planerades det och doftade hembakat bröd i hela lägenheten. När jag sent på natten blev tvungen att gå upp och dricka vatten och kom in i köket satt tjejerna där runt ett bakbord på golvet i full färd med att slänga ihop de mest delikata morgonbröden. En utav dem är min absoluta favorit, det är ett fluffigt, ganska oljigt bröd med olivtapenad inbakat. Åh vad det låg resa och förväntan i luften! Morgonen därpå gick vi upp i vanlig ordning till Fajr-bönen och bad sedan Tesbihat (den sk "efterbönen" som jag berättat tidigare om, nu har jag förresten lärt mig varför man ber den - den stärker den obligatoriska bönen och gör den än mer fullkomlig och vanligtvis ber alla muslimer "Sübhanallah, Elhamdülillah, Allahu Akbar" vardera 33 gånger, men Nursi-studenter (talebeler) ber en lång variant där vi utöver dessa tre bl a läser några Ayat (verser) från Koranen, nämner några av Allahs namn (kan förklara mer en annan gång om vad Allahs namn innebär, det har en stor innebörd), ber för Bediüzzaman Said Nursi och speciellt om styrka i tron för alla Nur-talebeler) tillsammans och sedan direkt frukost för att snabbt komma iväg.

På vägen stannade vi till i en liten kommun som heter Bilecik och som låg i en bergsdal. Otroligt vackert! Där besökte vi en gravplats för storheter under det osmanska rikets tid och bad en bön över deras själar. Jag fascineras och lär mig mycket om böneritualerna vid dessa specifika tillfällen. Det känns så fint att visa en sådan vördnad över de döda på det här sättet. När vi stod där och såg ut över dalen blev det tid för Zuhr, middagsbönen och böneutropet ekade över bergen. Det är svårt att finna ord för sådana ögonblick.. Kort sagt: Iman, tro. Man bara förstår ännu starkare att Allah skapat allt omkring oss. Vi gick vidare till tvagningsrummet där vi mötte en kvinna som omfamnade mig när hon fick reda på att jag var en muslim från Sverige. Det är nog väldigt otroligt för människorna här att Islam har nått så långt som till nordligaste Sverige och glad är jag att få ta emot spontana kramar. :)

Väl framme på dershanet startade en lång läroperiod för mig som sagt. Jag kan säga att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Så mycket nya rutiner med maten och sömnen, fullspäckat schema, föreläsningar på turkiska, och att ständigt vara inomhus gjorde att systemet kraschade ibland och jag somnade rakt upp och ner medan jag satt på golvet (!). Är det möjligt? kan man fråga sig. Men det var det. Det var en riktig fysisk kamp och det tog sin tid, men när jag kom ut på den andra sidan hade något hänt. Jag vaknade av mig själv för Tehejjudbönen klockan 4 och längtade efter att be den. Kroppen inte bara vande sig vid 5 timmars sömn utan kändes piggare än någonsin. Huvudet blev klarare och det gick att fokusera till 100% på varje föreläsning. Allt detta för att jag började förstå att jag inte gör det för min egen skull. Det är inte mina egna känslor som ska styra eller mitt ego som bestämmer. Jag gör det för att jag känner en enorm tillhörighet till min Skapare. För att visa tacksamhet över att jag fått komma till den här jorden för att lära känna Den kraften. En fantastisk känsla som inger ny motivation och nytt hopp inför varje dag!

I och med att tron förstärks och insikterna fördjupas har jag fått en sådan nära relation till det arabiska språket i Koranen. När det gäller lärande har jag alltid låtit det rationella gå före allt annat eftersom jag inte vetat att det finns en annan väg. Därför hade jag svårt att förstå att man "bara" skulle recitera Koranen utan att behöva förstå varje ord. Men nu när lyssnat på hur systrarna läser ur Koranen och även från ljudupptagningar och dylikt, och även lärt mig att recitera själv så är känslan en helt annan. Det är för att det är "Ibadet" (dyrkan) att läsa religiösa skrifter även om man inte förstår medan man läser. Det har hänt att jag känner mig trött och orkeslös och när jag sedan hör någon läsa ur Koranen eller någon bön t ex känns det som att något frigörs inom en. Man blir alldeles lugn när de arabiska stavelserna strömmar ut. En del av flickorna läser så vackert med sjungande röst att jag kommit på mig själv med att bara sitta och le. Det finns en vers som börjar La yestevi... från Hashir-suran, och den läses så vackert att jag bara kan hoppas att jag en dag kan göra det lika fint. Så det var en stor dag när jag fick min egna Koran. En syster från Konya som heter Nurgül gav mig den Elhamdülillah.

En annan vacker upplevelse jag minns från Eskisehirperioden är när vi åkte ut till en by, där vår lärare eller egentligen "storasyster" har ett hus vid floden. Vi åkte på serpentinvägar intill hisnande stup så ibland var det skräckblandad förtjusning. Vi snirklade mellan bergen och passerade små små sömniga byar och jag fick en glimt av hur livet ser ut där. (Många av flickorna kommer ju från byar så för dem var det ju inget nytt. :)) Där satt väderbitna äldre män på tehus och drack svart te och filosoferade. En skock med får blockerade vägen och flickorna skrattade av förtjusning. Något som fastnade i mitt minne var att i dessa små små byar fanns det alltid minst 5 moskéer. Så otroligt rikt att ha sin egen moské runt hörnet. Och bara tanken att det behövs så många för att alla använder dem... Ett liv där naturen och bönen styr - det är vackert. Och så fick vi också leva under en dag på Zübeyde ablas ställe Sakari. Vi plockade vårlök och ruccola från eget land, grillade hemmagjord korv och åt ute. Sedan bad vi under öppen himmel. Till höger om mig hade jag två stora gamla vulkaner som jag kunde se i ögonvrån och nerifrån kunde jag höra Sakaryafloden porla. De bönerna glömmer jag aldrig. När jag sedan gick nedåt mot floden såg jag en av systrarna be under ett blommande plommonträd och det var en så vacker bild att jag fick tårar i ögonen. Sedan hade vi lektion ute i det gröna precis intill vattnet. Däremellan hoppade vi hopprep (ja jag vet, jag gamla människan, men gamla vanor satt i och jag lyckades faktiskt riktigt bra haha!) och flickorna lekte en massa för att få springa av sig. Det var en härlig dag och när vi lämnade på kvällen var det stjärnklart och jag lärde mig att "de tre vise männen" på de här breddgraderna är mer böjd än hemma, och att karlavagnarna ser ut som ett frågetecken utan pricken, här. En syster berättade att på sommarnätterna då det är helt svart och så stjärnklart att man inte kan urskilja de olika tecknena, går de upp till vägen och lägger sig och tittar på stjärnorna.

När jag nu sitter och summerar den här månaden är det ljusglimtar som dyker upp hela tiden i huvudet så jag hoppar från det ena till det andra. Jag minns böneutropet, Ezan, i Eskisehir. Det var så speciellt. Helt annorlunda än jag någonsin hört. Och starkt! Vi var nära många moskéer så man behövde aldrig klocka för att förstå när det var bönedags. När vi satt i vardagsrummet öppnade vi fönstret och alla försjönk i meditation. Ezan.. så mystiskt, Allahs kallelse till bön. Det är stort..

I skrivande stund ljuder Ezan och jag ska göra mig redo för middagsbönen: 4 sunnahböner före, 4 farz (obligatoriska), och 2 sunnahböner efter. Hängde ni med? Tänker att jag ju måste passa på att flika in lite lärande i bloggen också. Apropå på lärande så minns jag ytterligare en sak som jag lärt mig och som är viktig att ta upp här. När man lär om Islam i skolan bl a är det mycket krig och elände som får ta plats och därför har många fått en bild av ordet Jihad, att det betyder krig och att Islam därför förespråkar krig. Big no no!! Jihad betyder att man strävar för Allahs sak och i historiska tider gjorde man det med svärd men idag vet vi bättre och måste därför sträva genom kunskap, utbildning och ordets makt. Inte med vapen. Det här en viktig del av vad Nursi skriver om i sin Risale-i Nur. Han försöker genom vishet "kriga" för att få ut det riktiga budskapet hos Koranen. Så mina vänner ligger det till och jag hoppas inte media får ta upp alltför mycket plats när ni tänker på Islam. Där har vi politik och sociala konflikter, inuti vårt dershane lär vi oss om sanningen och den är ingenting annat än kärlek och ett helt fördömande och avståndstagande från våld, krig och dödande. Avslutar med att beskriva en bild som hängde på väggen i Eskisehir som visade ett levande ljus, ett glas te och Risale-i Nur. Och är det inte så att om alla insåg att det räckte med det skulle världen se mycket vackrare ut... :)

Salam!