Jag är något på spåren...

22/4-2012

Selam aleyküm!

Det är vår i luften och jag har så svårt att sitta still! Har så många idéer i mitt huvud som snurrar runt och känner så mycket förväntan inför vad som kommer att hända härnäst.

Så, för några dagar sedan var jag i Fatih-distriktet i Istanbul för att ta hand om mitt passärende. Har ju snart varit här i 3 månader och det var dags att förlänga det. Där fick jag en ny tid för möte i juli så nu har jag lite drygt 2 månader på mig att hitta en lösning hur jag ska kunna stanna. Och det är det som fått kugghjulen att börja snurra i huvudet på mig och motivationen att glöda. För jag är verkligen inte färdig här än känner jag. Det har ju bara börjat. Har ju bara hunnit öppna Bediüzzamans böcker och börjat förstå att jag är något äkta och verkligt på spåren. Vill kunna ha denna miljö lättillgänglig ett tag till innan jag återvänder hem och kan använda mina kunskaper till att kanske starta studiecirklar eller varför inte ett eget dershane. :) Det var just vad en tjej från Indonesien gjorde! Hon spenderade ett år på ett dershane i Ankara och därefter öppnade hon en egen skola hemma. Oj, vilken dröm det vore...

Apropå Ankara så är det bestämt nu att jag också ska prova på det dershanet i en månad. Kvinnan som är ”abla” där (”abla” betyder alltså syster och är den som håller i lektionerna och har ett större ansvar över skolan än de andra) kan engelska väldigt bra så därför ville jag prova på att bo där ett tag. Vi träffades i Eskisehir och jag märkte hur mycket det gav att kunna diskutera den nya kunskapen man får och inte bara ta in. Sedan är ju Tatiana i Ankara också, min vän från Ryssland som jag lärde känna under Ankara-tiden så det ska bli roligt att komma henne närmare också. Hon jobbar som engelsklärare på English Time vilket är en av de bästa språkskolorna här i Turkiet så kanske kan hon hjälpa mig med engelsklärarcertifikatet och eventuella kontakter.

Men mycket av det som snurrar i mitt huvud är hur jag ska finna min väg här i Turkiet och jag har kommit i kontakt med en mycket intressant organisation som jag tror är som skräddarsydd för min situation. Den heter Istanbul Science and Culture Foundation och medlemmarna är personer som studerar Risale-i Nur och har en akademisk bakgrund. De bjöd in mig till en konferens i juni och jag längtar så mycket att jag inte kan sluta tänka på det! Tänk att vara i ett sammanhang där både vetenskap och religion får ta plats och är helt naturligt! En knytpunkt där de två största och bästa sakerna i ens liv förenas och exakt en plats där man vill vara. Jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant men Elhamdülillah och Inshallah så kommer det att hända. Tänk att få träffa andra att prata vetenskap med ur Nursi's perspektiv! Kanske knyta viktiga kontakter inför framtiden... Så, tills dess får jag bida min tid. Läsa läsa läsa och förstå Risale bättre och avsluta certifikatet så att jag kan börja jobba här. Enligt Tatiana behövs inte ens ett certifikat om jag skulle vilja börja direkt men än finns tid och eftersom ett cert garanterar ett bra jobb med arbetstillstånd och är den bästa investeringen för ett tryggare liv i Turkiet så kör jag på det.

För att återknyta till Fatih som jag nämnde tidigare så är det min nya favoritplats i Istanbul och jag skulle mer än gärna välja att bo där om jag fick möjlighet. Atmosfären är något helt speciellt och annorlunda. De små husen, gatorna som löper upp och ner över kullarna och parkerna gjorde att allt kändes så tryggt och familjärt. När vi nådde kärnan av området, Carsamba, så var det som att komma till en annan värld. Alla män var klädda i kaftaner och turbaner och kvinnorna var heltäckta i svart. Där gick jag in i en moské och bad middagsbön under imamens ledning tillsammans med andra systrar och det är verkligen underbart. Jag är alltid lite nervös innan eftersom jag är ny muslim och rädd att jag ska göra något fel men får man bara börja så är alla sådana tankar som bortblåsta. Att stå där axel mot axel med en syster på varsin sida och bara följa imamen utan att själv behöva styra över bönen är en fantastisk känsla och gör att man helt kan lämna över sig själv. Jag har lite svårt att förstå fortfarande att jag får vara med om allt detta och det är så viktigt att tacka Gud för varje dag jag får uppleva den muslimska gemenskapen. Det är lätt när man blir trött att glömma vilken otrolig möjlighet Gud gav mig när jag fick komma till dershanet. Allt blir ju vardag till slut. Men när jag spenderat en tid härifrån börjar jag alltid sakna dershanet så mycket och sist jag varit borta en vecka och kom tillbaka var jag tvungen att skratta åt mig själv då jag klockan 4 när klockan ringde för Tehejjüd hoppade upp ur sängen och flög in i badrummet och med en sällan skådad entusiasm utförde tvagningen. Jag var så lycklig över att vara tillbaka. Det är därför med lite nedstämdhet jag tänker på att tiden på dershanet inte kommer att vara för evigt. Det bidrar nämligen till ett så organiserat och stabilt liv, men jag vill samtidigt understryka att det inte är något lätt liv. Man ska inte tro att man flyr undan det sociala livet utanför för att ha det lugnt och skönt och liksom leva något sorts semesterliv inomhus. Nej, det kräver otroligt mycket disciplin och hårt mentalt arbete och jag beundrar varje Nurcu (Nur-student) som väljer att leva så för resten av sitt liv. Men det man får tillbaka är ovärderligt. Du ger något av dig själv och kämpar hårt och för det ger Gud tillbaka. Känna närheten till Allah, att man står stark på en rak väg, ett det enda syftet inom dessa väggar är att lära känna Allah och stärka kontakten med Honom – allt annat kommer i andra hand. Det genomsyrar hela atmosfären i hemmet och gör att man alltid påminns om meningen med livet och varför vi är här på jorden och vad våra plikter är. De stora frågorna är ständig närvarande och det bidrar till en fantastisk mening med livet. Än så länge har jag en månad till framför mig i Ankara och kanske kommer jag på något i framtiden hur jag kan leva med Risale som en stor del av mitt liv men för tillfället måste jag ge lite fokus åt att hitta ett arbete. Som tur är finns det ett dershane i nästan varje stad i Turkiet och på så sätt kan man alltid vara delaktig och gå på föreläsningar. Så nu är motivationen skyhög inför att hitta ett jobb för att kunna ta turkiskalektioner och på så sätt förstå bättre och kunna ta del av lektionerna utan att behöva engelsk översättning. Sakta men säkert växer bilden fram hur ett liv här kan se ut, om Gud vill. Jag tror jag är något på spåren...