Tillbaks på webben :)

Selam aleyküm!

En god nyhet: nu har jag internet för lång tid framöver - så vi kan höras oftare! Tog beslutet att stanna hos Tania för jag insåg svårigheten i att följa dershanets program samtidigt som jag ska slutföra certifikatet för att bli EFL-lärare. Så nu kommer jag att bo i centrala Ankara med internet i huset och istället åka ut till dershanet när jag har möjlighet och ibland stanna en eller två veckor. Imorrn åker jag dit för att hälsa på och följa med på piknik på tisdag. Ska bli så roligt att träffa dem alla! Och jag har sååå längtat efter Risale så det ska bli underbart att få vara med på föreläsningar och läsa böckerna igen.

Idag var det upptäckardag i gamla Ankara. Vi träffade Nuray, en vän till Tania i Ulus och promenerade vidare upp till gamla stan och slottsborgen. Det var rekordvarmt! Tania berättade att vid den här tiden förra året var det kallt i Ankara så hon var också förvånad över värmeböljan. Men vi tog oss mödosamt uppför alla trappstegen till borgen där det är en fantastisk utsikt över hela staden. Där fick vi kontakt med två muslimska tjejer som blev nyfikna på vår diskussion om en av surorna (Ihlas) i Koranen. Senare när jag gick för att be upptäckte jag och tjejerna samtidigt att den var stängd och de erbjöd sig att visa mig ett annat "mescid" (bönerum). På vägen ställde de en massa frågor för som jag nämnt tidigare är det ju väldigt exotiskt med en muslim så långt ifrån som Sverige. När vi skulle skiljas bytte vi nummer och de ville så gärna träffas eller hjälpa mig om jag behövde något. Mashallah! Så enkelt det kan vara ibland att skapa nya kontakter..

Annat nytt på fronten är att jag och min TEFL-instruktör fortsatt maila varandra om Islam. Det visade sig att hon har vänner inom Gülen-rörelsen. Gülen var en man som anslöt sig till Nurcu-rörelsen (det som jag studerar alltså) så hon kände väl till vad dershane och medrese var för något. En av hennes väninnor var i USA just nu för att ta hand om sin dotters barn och hennes man är en imam från Ankara. Ja ni.. världen är inte så stor.. Nu ska jag packa lite för morgondagen. Men vi hörs snart igen för nu är jag ju "inloggad" i världen igen!

Hälsningar från Ankara

Selam aleyküm!

Jag har många gånger sagt att det råder magi i Istanbul och när jag är här händer det ofta mystiska saker som inte går att förklara rent logiskt eller rationellt. Som när man lyckas ta samma buss som en gammal klasskamrat från Carlforsska och hon ropar ens namn på Taksimtorget där ungefär 2 miljoner människor går varje dag. Eller när man åker till staden för en enda helg och ögonblicket man ska gå av färjan till en av öarna känner hur någon knackar en på ryggen och upptäcker att där står en gammal klassis från språkresan. I en stad med runt 18 miljoner invånare, hur är det möjligt? Jo, jag är nu helt säker på Vem det är som styr för det har inte hänt bara en eller två gånger.

Så... under en tid har jag försökt att få börja på TEFL-kursen igen för att kunna avsluta certifikatet men första gången fick jag reda på att dershanet i Pendik kunde ta emot mig så då sköt jag på det. Nu ville jag åter börja men det fanns inte plats förrän helt säkert den 21:a maj och kanske kanske tidigare ifall någon hoppade av. Igår fick jag ett mail från koordinatorn som meddelar mig att en person hoppat av på kursen som startade i måndags, så ville jag hoppa på den direkt månntro? JA! Självklart, var svaret. När jag idag skummade igenom sidorna såg jag att vår instruktör har ett turkiskt namn och tänkte bara att det var ju ett sammanträffande (även fast jag inte riktigt tror på sammanträffanden längre men hur som helst finns det ju många med turkisk bakgrund över hela världen så det var ju inte världens konstigaste grej). I alla fall så mailade hon mig och gav feedback på första inlämningsuppgiften och då passade jag på att fråga om hon var turkiska och då får jag tillbaka som svar: Jag är ingift turkiska och bytte namn när jag bytte religion.
..........................................
Alltså, vänta här nu... är det möjligt? Jag läste om meningen 10 gånger, sedan frågade jag Tania om det verkligen kunde vara så som jag tolkade det och hon svarade att det kunde inte vara klarare än att hon konverterat till Islam hon med. Två konverterade muslimer, på samma kurs på ett amerikanskt språkinstitut. Kan jag säga annat än Allahu Akbar? :) Jag måste erkänna att jag grubblat ganska mycket över hur mycket jag skulle skriva om mig själv och min religion som presentation och hur jag skulle kunna ladda upp en bild på mig i Hijab, vilka frågor skulle det väcka. Och så visar det sig att det bara är mina fördomar och konstiga tankar om att jag på något vis skulle vara den enda konverterade muslimen i hela västvärlden. Jag tror Gud har humor, vad tror ni? :)

I alla fall så är det ju helt perfekt att TEFL-kursen är igång igen vilket betyder att jag innan juli kan vara färdigcertifierad. Nu ligger närmast att hitta en praktikplats som tar emot kvinnor med Hijab och där tror jag min kontakt vid Istanbul Science and Culture Foundation kan vara till stor hjälp. Han kände visst till någon mindre skola under English Time som tog emot muslimska lärare. Vi får se hur det går, ska våga maila och fråga i alla fall.

Just nu befinner jag mig alltså i Ankara och spenderar några dagar hos Tatiana. Åh jag trivs så bra! Igår flanerade vi i Kizilay, själva centrum, och jag fick mig en nostalgitripp. Men eftersom allt var så otroligt jobbigt på den tiden så njöt jag desto mer den här gången när jag känner mig trygg och lugn och jag kunde verkligen se det fina med Ankara. Det är en otroligt välordnad och fräsch stad och jag uppskattade det verkligen med tanke på allt kaos som råder i Istanbul. Idag gick vi till Kurtulus-parken och tog en lång och snabb promenad och sedan gymmade vi på ett sådant där offentligt gym som ofta finns i anslutning till parkerna i Turkiet. Jag gillar verkligen hur parkerna är utformade här för motion. De har sådana där mjuka löparbanor som är superbekväma att gå och springa på och det är alltid mycket folk överallt så man behöver inte känna sig otrygg. Det var helt underbart, Elhamdülillah! Efter att ha suttit så mycket i två månader var det exakt vad kroppen behövde! Har bestämt mig för att åka in ofta och fortsätta motionerandet efter att jag flyttat till dershanet. Det är nödvändigt! som farfar skulle sagt på sitt sätt. På vägen hem visade Tania mig att syrénbuskarna blommar och när jag doftade på dem utbrast jag: Det här är juni, skolavslutningar och min pappas födelsedag! Kan inte förstå hur snabbt det har gått den här våren. Vi har 25 grader på dagarna och när jag kom i onsdagskväll kl nio var det 20. Så allt exploderar nu. Har till och med börjat se blad på vinrankorna.
Ta hand om er alla, skickar tusen kramar och massor av kärlek! Grattis i förskott Filip, du blir stora killen nu, kommer nog inte att känna igen dig när vi ses nästa gång! Ha en riktigt fin födelsedag, jag tänker på dig och önskar dig allt gott!
Vi hörs snart igen!

Salam.

Eat, Pray & Love ;)

24/4-2012

Selam aleyküm!

Jag sitter kvällen för avresa till Ankara och summerar min vistelse på dershane så här långt och en rolig tanke slog mig. Har ni sett Eat, pray and love med Julia Roberts i rollen som Elizabeth? Ikväll vid middagen insåg jag hur mycket den filmen liknar det jag upplevt de senaste månaderna. Inte vad gäller de specifika detaljerna och upplevelserna utan helheten. Det hon upptäckte på sina tre resor har jag fått uppleva på en och samma plats. Vad gäller Eat så har jag njutit som aldrig förr av de turkiska delikatesserna som serverats på ”sofra” varje dag. Vi börjar med det ”salta”: Lahmacun (turkisk pizza med köttfärs) och Ayran, hemmagjord kebab, underbara turkiska soppor, icli-köfte (en delikat boll av friterad kryddig köttfärs), hemmagjord yoghurt, varma nybakta ”Bazlama”, börek i alla de former, vindolmar och vitkålsdolmar, pilavris. Efter tredje gången jag uttryckte: Bu

Türk yemegi benim en sevdigim yemek! Den här turkiska rätten är min favorit! Var det någon som skrattade och sa, det säger du varje gång! Och då insåg jag att det var sant, jag kan inte bestämma mig för en favoriträtt – allt är så gott!

Vi går vidare till det ”söta”: ojoj, var ska jag börja? Mjölkpuddingar med kanel, hemmagjord choklad- och hasselnötskräm, tahin/pekmez (tahin = sesampasta och pekmez = en otroligt söt och tjock vindruvssaft, svårt att förklara, dessa två blandar man och doppar bröd i till frukost, Allahüm vad gott det är!) hemmagjorda sylter av allt ifrån kvitten till kiwi, åh javisstja! I Turkiet älskar man ”sovligt”, och ni som är från Norrland eller någon gång kommit i kontakt med Gustafssons vet ju vad det innebär eller hur? Så, här får inget vara torrt! Till och med tårtorna ska vara riktigt blöta. Kommer att tänka på ett mörk chokladkaka med konserverade körsbär inuti och körsbärsgelé på toppen och måste nog hålla den som favorit hittills. Ikväll fick vi kokostoppar som låg i en chokladpudding till efterrätt. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när klockan blivit halv sex och man läst hela dagen och magen börjar kurra och hjärnan längta efter glukos, och när helt plötsligt doften av sockerkakssmet når luktcellerna. Det spännande är då att man inte vet vad man ska bjudas på just denna kväll. Jag känner mig som ett litet barn när faten bärs in och det söta underverket uppenbaras framför en! Minns en gång i Eskisehir då doften av kanel, äpplen och sockerkakssmet nådde studierummet och jag var tvungen att springa in i köket och utropa: det luktar Sverige!

Annars är fruktstunden en riktig höjdpunkt och igår nådde den toppen! Jordgubbarna har kommit och på sofra serverades fat med högar av helt perfekt söta gubbar, ananas, grapefrukter, bananer, apelsiner och äpplen. Det blev nästan för mycket för där satt jag, med 25 grader utomhus, munnen full av svenska sommarsmaker och i ett varmt seneftermiddagssolsken som strålade in över den vackra turkiska mattan. I april. Återigen fick svensken i mig en chock. Svårt att hänga med i vändningarna, men det var ingen svår chock, jag lovar, jag mådde inte dåligt direkt. ;)

Då går vi vidare till Pray, hänger ni med så långt? :) Här behöver jag kanske inte förklara särskilt mycket. I och med alla nya fördjupade insikter om varför vi ber, vad bönen betyder, vad som händer när vi ber och med tanke på hur mycket tid vi ägnar åt bön och meditation så har tron nått helt nya dimensioner. Jag är så stolt över att vara muslim och otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att hitta alla dessa skatter av sanningar! De är som juveler i mitt hjärtas innersta som jag alltid kommer att skydda med hela mitt liv och jag kommer aldrig att glömma alla dessa lärdomar, Inshallah. Blir så rörd när jag tänker på att flickorna här tog emot en helt främmande människa och lät mig bo och lära mig så mycket. Allah razi olsun! Det finns inga andra ord..

Vad gäller Love så är ju Islam en sådan vacker religion som handlar så mycket om kärlek och vad äkta kärlek är att jag ibland under lektionen fått en känsla av att hjärtat växer och är nära att spricka. Om någon då frågat vad lektionen lärt mig idag har jag känt mig nästan självlysande och känt hur ögonen tårats samtidigt som det vällt upp ett sådant där gurglande skratt som jag bara minns att jag haft som barn då man alltid kunde vara i nuet. I en sådan stund har jag helt glömt mig själv, mitt ego, mina egna känslor och behov och bara velat ägna resten av sitt liv åt att tjäna Gud, tron och mänskligheten. Jag har fått chansen att känna vad ovillkorlig kärlek innebär och det är jag djupt tacksam för. Att känna vördnad inför att bara få finnas till och få vara följeslagare till Den som skapat mig. Sedan är det ju otroligt svårt att hålla i dessa känslor en längre tid och det kanske inte är möjligt att leva enligt dem hela tiden. Men att ha fått uppleva dem och att ständigt påminnas om dem genom Risale och Koranen gör att det kanske hjälper mig lite att bli en bättre människa och muslim. För det jag ser runt omkring mig på dershanet är kärlek och hjälpsamhet. Det kommer så naturligt för flickorna att ge en hjälpande hand direkt och de är så snabba med det. Jag har känt mig som den trötta utlänningen som somnar på lektionerna och aldrig pratar för det är så mycket jag har gått igenom under dessa månader, nya fysiska och mentala omställningar och så mycket nytt jag lärt mig att jag mest observerat utan att kanske fullt delta i gruppen. Så jag beundrar dessa systrar så mycket över deras ork och energi och jag kan bara be och hoppas att de förstår hur mycket de har gett mig och att de varit ett enormt stöd i min andliga utveckling. För jag kom ju hit för att lära mig mer om min tro och jag måste säga att just det steget är fullbordat. Nu har jag en god grund att stå på för att fortsätta fördjupa mig mer och mer och så småningom kunna förmedla budskapet till de som vill höra. Men framförallt vet jag nu vad Iman (tro) verkligen innebär och det är något helt ovärderligt...

Allah selam et versin! Godnatt!

Jag är något på spåren...

22/4-2012

Selam aleyküm!

Det är vår i luften och jag har så svårt att sitta still! Har så många idéer i mitt huvud som snurrar runt och känner så mycket förväntan inför vad som kommer att hända härnäst.

Så, för några dagar sedan var jag i Fatih-distriktet i Istanbul för att ta hand om mitt passärende. Har ju snart varit här i 3 månader och det var dags att förlänga det. Där fick jag en ny tid för möte i juli så nu har jag lite drygt 2 månader på mig att hitta en lösning hur jag ska kunna stanna. Och det är det som fått kugghjulen att börja snurra i huvudet på mig och motivationen att glöda. För jag är verkligen inte färdig här än känner jag. Det har ju bara börjat. Har ju bara hunnit öppna Bediüzzamans böcker och börjat förstå att jag är något äkta och verkligt på spåren. Vill kunna ha denna miljö lättillgänglig ett tag till innan jag återvänder hem och kan använda mina kunskaper till att kanske starta studiecirklar eller varför inte ett eget dershane. :) Det var just vad en tjej från Indonesien gjorde! Hon spenderade ett år på ett dershane i Ankara och därefter öppnade hon en egen skola hemma. Oj, vilken dröm det vore...

Apropå Ankara så är det bestämt nu att jag också ska prova på det dershanet i en månad. Kvinnan som är ”abla” där (”abla” betyder alltså syster och är den som håller i lektionerna och har ett större ansvar över skolan än de andra) kan engelska väldigt bra så därför ville jag prova på att bo där ett tag. Vi träffades i Eskisehir och jag märkte hur mycket det gav att kunna diskutera den nya kunskapen man får och inte bara ta in. Sedan är ju Tatiana i Ankara också, min vän från Ryssland som jag lärde känna under Ankara-tiden så det ska bli roligt att komma henne närmare också. Hon jobbar som engelsklärare på English Time vilket är en av de bästa språkskolorna här i Turkiet så kanske kan hon hjälpa mig med engelsklärarcertifikatet och eventuella kontakter.

Men mycket av det som snurrar i mitt huvud är hur jag ska finna min väg här i Turkiet och jag har kommit i kontakt med en mycket intressant organisation som jag tror är som skräddarsydd för min situation. Den heter Istanbul Science and Culture Foundation och medlemmarna är personer som studerar Risale-i Nur och har en akademisk bakgrund. De bjöd in mig till en konferens i juni och jag längtar så mycket att jag inte kan sluta tänka på det! Tänk att vara i ett sammanhang där både vetenskap och religion får ta plats och är helt naturligt! En knytpunkt där de två största och bästa sakerna i ens liv förenas och exakt en plats där man vill vara. Jag trodde inte jag skulle få uppleva något sådant men Elhamdülillah och Inshallah så kommer det att hända. Tänk att få träffa andra att prata vetenskap med ur Nursi's perspektiv! Kanske knyta viktiga kontakter inför framtiden... Så, tills dess får jag bida min tid. Läsa läsa läsa och förstå Risale bättre och avsluta certifikatet så att jag kan börja jobba här. Enligt Tatiana behövs inte ens ett certifikat om jag skulle vilja börja direkt men än finns tid och eftersom ett cert garanterar ett bra jobb med arbetstillstånd och är den bästa investeringen för ett tryggare liv i Turkiet så kör jag på det.

För att återknyta till Fatih som jag nämnde tidigare så är det min nya favoritplats i Istanbul och jag skulle mer än gärna välja att bo där om jag fick möjlighet. Atmosfären är något helt speciellt och annorlunda. De små husen, gatorna som löper upp och ner över kullarna och parkerna gjorde att allt kändes så tryggt och familjärt. När vi nådde kärnan av området, Carsamba, så var det som att komma till en annan värld. Alla män var klädda i kaftaner och turbaner och kvinnorna var heltäckta i svart. Där gick jag in i en moské och bad middagsbön under imamens ledning tillsammans med andra systrar och det är verkligen underbart. Jag är alltid lite nervös innan eftersom jag är ny muslim och rädd att jag ska göra något fel men får man bara börja så är alla sådana tankar som bortblåsta. Att stå där axel mot axel med en syster på varsin sida och bara följa imamen utan att själv behöva styra över bönen är en fantastisk känsla och gör att man helt kan lämna över sig själv. Jag har lite svårt att förstå fortfarande att jag får vara med om allt detta och det är så viktigt att tacka Gud för varje dag jag får uppleva den muslimska gemenskapen. Det är lätt när man blir trött att glömma vilken otrolig möjlighet Gud gav mig när jag fick komma till dershanet. Allt blir ju vardag till slut. Men när jag spenderat en tid härifrån börjar jag alltid sakna dershanet så mycket och sist jag varit borta en vecka och kom tillbaka var jag tvungen att skratta åt mig själv då jag klockan 4 när klockan ringde för Tehejjüd hoppade upp ur sängen och flög in i badrummet och med en sällan skådad entusiasm utförde tvagningen. Jag var så lycklig över att vara tillbaka. Det är därför med lite nedstämdhet jag tänker på att tiden på dershanet inte kommer att vara för evigt. Det bidrar nämligen till ett så organiserat och stabilt liv, men jag vill samtidigt understryka att det inte är något lätt liv. Man ska inte tro att man flyr undan det sociala livet utanför för att ha det lugnt och skönt och liksom leva något sorts semesterliv inomhus. Nej, det kräver otroligt mycket disciplin och hårt mentalt arbete och jag beundrar varje Nurcu (Nur-student) som väljer att leva så för resten av sitt liv. Men det man får tillbaka är ovärderligt. Du ger något av dig själv och kämpar hårt och för det ger Gud tillbaka. Känna närheten till Allah, att man står stark på en rak väg, ett det enda syftet inom dessa väggar är att lära känna Allah och stärka kontakten med Honom – allt annat kommer i andra hand. Det genomsyrar hela atmosfären i hemmet och gör att man alltid påminns om meningen med livet och varför vi är här på jorden och vad våra plikter är. De stora frågorna är ständig närvarande och det bidrar till en fantastisk mening med livet. Än så länge har jag en månad till framför mig i Ankara och kanske kommer jag på något i framtiden hur jag kan leva med Risale som en stor del av mitt liv men för tillfället måste jag ge lite fokus åt att hitta ett arbete. Som tur är finns det ett dershane i nästan varje stad i Turkiet och på så sätt kan man alltid vara delaktig och gå på föreläsningar. Så nu är motivationen skyhög inför att hitta ett jobb för att kunna ta turkiskalektioner och på så sätt förstå bättre och kunna ta del av lektionerna utan att behöva engelsk översättning. Sakta men säkert växer bilden fram hur ett liv här kan se ut, om Gud vill. Jag tror jag är något på spåren...

Månaden i Eskişehir

Selam aleyküm!!

Nu var det otroligt längesedan sist och jag känner hur jag lider av förmedlingsabstinens. Till att börja med så kan jag berätta att jag spenderat en månad i Eskisehir för er som inte vet. Det är en stad mittemellan Istanbul och Ankara med 500 000 invånare ungefär. Dit åkte vi från Pendiks dershane för att bo och intensivstudera Risale-i Nur tillsammans med systrarna där. Vi bodde 30 stycken utspridda på 3 våningar och jag fick lära mig ALLT om hur den turkiska och mer traditionella kulturen fungerar tack vare detta. Jag har haft 30 "lärare" i princip dygnet runt och ibland har det varit så jobbigt att jag blivit tvungen att smyga undan lite för att min svenska mentalitet skulle få en chans att hänga med lite. Alla vill så hjälpa eftersom man i Islam ska hjälpa sina medsystrar och bröder till det gemensamma målet: att sträva för Allahs sak och få nå Paradiset i livet efter detta. Det gäller att hela tiden ha detta i åtanke för börjar man ta det personligt och lyssna på sitt ego är det kört. Det hände många gånger och händer fortfarande att jag känner mig förolämpad när någon säger till mig hur jag ska göra saker, men vid det här laget har jag sett det hos kanske 50 personer och hur de är mot varandra så nu börjar jag förstå på djupet att det inte personligt menat utan endast för att hjälpa eller ibland bara ett sätt att kommunicera. I mina öron är det diskussioner och konflikter vilket gjorde mig otroligt trött till en början, men i den turkiska kulturen är det sättet man socialiserar på. Och plötsligt hände det! Jag kom att älska livet där och insåg att det som känns jobbigt ju är just det som gör att man utvecklas enormt. Och nu saknar jag istället stojet och livet kring "sofra" (="matbordet" på golvet). Hellre för mycket liv och rörelse har jag kommit fram till, för då kan man alltid gå till ett annat rum en stund för lite ensamtid om man behöver.

Så, den 15:e mars bar det av från Istanbul i en minibuss. Den natten var väldigt speciell för mig som utlänning. Hela natten planerades det och doftade hembakat bröd i hela lägenheten. När jag sent på natten blev tvungen att gå upp och dricka vatten och kom in i köket satt tjejerna där runt ett bakbord på golvet i full färd med att slänga ihop de mest delikata morgonbröden. En utav dem är min absoluta favorit, det är ett fluffigt, ganska oljigt bröd med olivtapenad inbakat. Åh vad det låg resa och förväntan i luften! Morgonen därpå gick vi upp i vanlig ordning till Fajr-bönen och bad sedan Tesbihat (den sk "efterbönen" som jag berättat tidigare om, nu har jag förresten lärt mig varför man ber den - den stärker den obligatoriska bönen och gör den än mer fullkomlig och vanligtvis ber alla muslimer "Sübhanallah, Elhamdülillah, Allahu Akbar" vardera 33 gånger, men Nursi-studenter (talebeler) ber en lång variant där vi utöver dessa tre bl a läser några Ayat (verser) från Koranen, nämner några av Allahs namn (kan förklara mer en annan gång om vad Allahs namn innebär, det har en stor innebörd), ber för Bediüzzaman Said Nursi och speciellt om styrka i tron för alla Nur-talebeler) tillsammans och sedan direkt frukost för att snabbt komma iväg.

På vägen stannade vi till i en liten kommun som heter Bilecik och som låg i en bergsdal. Otroligt vackert! Där besökte vi en gravplats för storheter under det osmanska rikets tid och bad en bön över deras själar. Jag fascineras och lär mig mycket om böneritualerna vid dessa specifika tillfällen. Det känns så fint att visa en sådan vördnad över de döda på det här sättet. När vi stod där och såg ut över dalen blev det tid för Zuhr, middagsbönen och böneutropet ekade över bergen. Det är svårt att finna ord för sådana ögonblick.. Kort sagt: Iman, tro. Man bara förstår ännu starkare att Allah skapat allt omkring oss. Vi gick vidare till tvagningsrummet där vi mötte en kvinna som omfamnade mig när hon fick reda på att jag var en muslim från Sverige. Det är nog väldigt otroligt för människorna här att Islam har nått så långt som till nordligaste Sverige och glad är jag att få ta emot spontana kramar. :)

Väl framme på dershanet startade en lång läroperiod för mig som sagt. Jag kan säga att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Så mycket nya rutiner med maten och sömnen, fullspäckat schema, föreläsningar på turkiska, och att ständigt vara inomhus gjorde att systemet kraschade ibland och jag somnade rakt upp och ner medan jag satt på golvet (!). Är det möjligt? kan man fråga sig. Men det var det. Det var en riktig fysisk kamp och det tog sin tid, men när jag kom ut på den andra sidan hade något hänt. Jag vaknade av mig själv för Tehejjudbönen klockan 4 och längtade efter att be den. Kroppen inte bara vande sig vid 5 timmars sömn utan kändes piggare än någonsin. Huvudet blev klarare och det gick att fokusera till 100% på varje föreläsning. Allt detta för att jag började förstå att jag inte gör det för min egen skull. Det är inte mina egna känslor som ska styra eller mitt ego som bestämmer. Jag gör det för att jag känner en enorm tillhörighet till min Skapare. För att visa tacksamhet över att jag fått komma till den här jorden för att lära känna Den kraften. En fantastisk känsla som inger ny motivation och nytt hopp inför varje dag!

I och med att tron förstärks och insikterna fördjupas har jag fått en sådan nära relation till det arabiska språket i Koranen. När det gäller lärande har jag alltid låtit det rationella gå före allt annat eftersom jag inte vetat att det finns en annan väg. Därför hade jag svårt att förstå att man "bara" skulle recitera Koranen utan att behöva förstå varje ord. Men nu när lyssnat på hur systrarna läser ur Koranen och även från ljudupptagningar och dylikt, och även lärt mig att recitera själv så är känslan en helt annan. Det är för att det är "Ibadet" (dyrkan) att läsa religiösa skrifter även om man inte förstår medan man läser. Det har hänt att jag känner mig trött och orkeslös och när jag sedan hör någon läsa ur Koranen eller någon bön t ex känns det som att något frigörs inom en. Man blir alldeles lugn när de arabiska stavelserna strömmar ut. En del av flickorna läser så vackert med sjungande röst att jag kommit på mig själv med att bara sitta och le. Det finns en vers som börjar La yestevi... från Hashir-suran, och den läses så vackert att jag bara kan hoppas att jag en dag kan göra det lika fint. Så det var en stor dag när jag fick min egna Koran. En syster från Konya som heter Nurgül gav mig den Elhamdülillah.

En annan vacker upplevelse jag minns från Eskisehirperioden är när vi åkte ut till en by, där vår lärare eller egentligen "storasyster" har ett hus vid floden. Vi åkte på serpentinvägar intill hisnande stup så ibland var det skräckblandad förtjusning. Vi snirklade mellan bergen och passerade små små sömniga byar och jag fick en glimt av hur livet ser ut där. (Många av flickorna kommer ju från byar så för dem var det ju inget nytt. :)) Där satt väderbitna äldre män på tehus och drack svart te och filosoferade. En skock med får blockerade vägen och flickorna skrattade av förtjusning. Något som fastnade i mitt minne var att i dessa små små byar fanns det alltid minst 5 moskéer. Så otroligt rikt att ha sin egen moské runt hörnet. Och bara tanken att det behövs så många för att alla använder dem... Ett liv där naturen och bönen styr - det är vackert. Och så fick vi också leva under en dag på Zübeyde ablas ställe Sakari. Vi plockade vårlök och ruccola från eget land, grillade hemmagjord korv och åt ute. Sedan bad vi under öppen himmel. Till höger om mig hade jag två stora gamla vulkaner som jag kunde se i ögonvrån och nerifrån kunde jag höra Sakaryafloden porla. De bönerna glömmer jag aldrig. När jag sedan gick nedåt mot floden såg jag en av systrarna be under ett blommande plommonträd och det var en så vacker bild att jag fick tårar i ögonen. Sedan hade vi lektion ute i det gröna precis intill vattnet. Däremellan hoppade vi hopprep (ja jag vet, jag gamla människan, men gamla vanor satt i och jag lyckades faktiskt riktigt bra haha!) och flickorna lekte en massa för att få springa av sig. Det var en härlig dag och när vi lämnade på kvällen var det stjärnklart och jag lärde mig att "de tre vise männen" på de här breddgraderna är mer böjd än hemma, och att karlavagnarna ser ut som ett frågetecken utan pricken, här. En syster berättade att på sommarnätterna då det är helt svart och så stjärnklart att man inte kan urskilja de olika tecknena, går de upp till vägen och lägger sig och tittar på stjärnorna.

När jag nu sitter och summerar den här månaden är det ljusglimtar som dyker upp hela tiden i huvudet så jag hoppar från det ena till det andra. Jag minns böneutropet, Ezan, i Eskisehir. Det var så speciellt. Helt annorlunda än jag någonsin hört. Och starkt! Vi var nära många moskéer så man behövde aldrig klocka för att förstå när det var bönedags. När vi satt i vardagsrummet öppnade vi fönstret och alla försjönk i meditation. Ezan.. så mystiskt, Allahs kallelse till bön. Det är stort..

I skrivande stund ljuder Ezan och jag ska göra mig redo för middagsbönen: 4 sunnahböner före, 4 farz (obligatoriska), och 2 sunnahböner efter. Hängde ni med? Tänker att jag ju måste passa på att flika in lite lärande i bloggen också. Apropå på lärande så minns jag ytterligare en sak som jag lärt mig och som är viktig att ta upp här. När man lär om Islam i skolan bl a är det mycket krig och elände som får ta plats och därför har många fått en bild av ordet Jihad, att det betyder krig och att Islam därför förespråkar krig. Big no no!! Jihad betyder att man strävar för Allahs sak och i historiska tider gjorde man det med svärd men idag vet vi bättre och måste därför sträva genom kunskap, utbildning och ordets makt. Inte med vapen. Det här en viktig del av vad Nursi skriver om i sin Risale-i Nur. Han försöker genom vishet "kriga" för att få ut det riktiga budskapet hos Koranen. Så mina vänner ligger det till och jag hoppas inte media får ta upp alltför mycket plats när ni tänker på Islam. Där har vi politik och sociala konflikter, inuti vårt dershane lär vi oss om sanningen och den är ingenting annat än kärlek och ett helt fördömande och avståndstagande från våld, krig och dödande. Avslutar med att beskriva en bild som hängde på väggen i Eskisehir som visade ett levande ljus, ett glas te och Risale-i Nur. Och är det inte så att om alla insåg att det räckte med det skulle världen se mycket vackrare ut... :)

Salam!