måndag 13 februari 2012

Resultat av resan så här långt

Selam aleyküm!

Då var jag inne på min fjärde vecka på den andliga resan och hur är det då att vara ny muslim i Turkiet så här långt? Ja, jag har insett många saker under den här tiden. För det första hade jag nog en tanke om att det skulle vara lättare än i Sverige för att Turkiet har en ursprunglig kultur där Islam dominerat en gång. Det är delvis sant. Jag ser ju många som bär Hijab och det var alltså en stor befrielse för mig som tänkt länge att våga ta steget men inte klarat av pressen att vara så annorlunda hemma. I och med det har jag under tre veckor lärt mig att känna mig hemma med den, känner syftet varför jag har den och att den därmed blivit en del av min identitet. Så långt känner jag att utvecklingen tagit ett stort steg eftersom jag kände att jag stod och stampade på samma ställe litegrann då jag inte kunde ta det steget. Nu när det är gjort vågar jag stå för mitt livsval på ett annat sätt och det skänker ett behagligt lugn eftersom känslan av ödmjukhet och lydnad inför Gud får dominera över allting annat. Men det finns en sida av Turkiet som gör det muslimska livet kanske svårare här än hemma. Nyckelordet heter demokrati och Turkiet har nog en stund kvar innan de kan nå det fullt ut. Jag har fått reda på att supermarket-kedjan Migros för tio år sedan inte tillät kvinnor med slöja i deras butiker. Jag vet sedan tidigare att Hijab är förbjudet på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Det är ständigt två motpoler som slåss mot varandra här: den traditionella kulturen mot modernismen. Kemalism är ett nytt ord jag också lärt mig vilket syftar på Atatürks metoder. Turkiet är ett land i förändring och jag vill inte lägga någon värdering i det men eftersom de här polerna är så starka på varsitt håll kan jag känna att min Hijab blir en symbol för så mycket som jag egentligen inte är en del av. Min hijab är min frihet, mitt val och min identitet och inte någon politisk ståndpunkt eller symbol för att jag inte skulle stötta en utveckling av landets demokrati eller dylikt. Men det känns ju mer laddat eftersom den varit förbjuden på ställen och fortfarande är på vissa.

Det här är en känsla som långsamt försvinner och som var som starkast första veckan och speciellt kom upp inne på mycket moderna kaféer. Jag har sedan dess t ex träffat Demet, en tjej som utifrån sett kanske ter sig som någon som inte tar religion alls på allvar men som när man lär känna henne har en mycket djup tro och Imaan. Jag tog då chansen och frågade henne hur hon ser på Hijaben och hennes svar var så oväntat för mig. Hon sa att det är en regel från Gud och eftersom det står i Koranen känner hon alltid att det fattas henne något, men att hon inte är redo än. Men när hon ser mig ta på mig den känner hon verkligen att hon också vill. Hon bodde här några dagar och jag fick fler chanser att fråga om Islam och specifikt om kvinnors roll och hon lärde mig massor. Där ser man, tänkte jag. Jag kan sitta på ett fik och tänka att de moderna kvinnorna här kanske ser ner på mig, när det i själva verket istället sitter en och annan som tänker som Demet. Det stärkte mig och en ny tanke uppstod. I ett land som är så i förändringens tid finns nog många människor som grubblar över sin plats. De måste kanske rentav överge sina muslimska värderingar för att göra karriär och tjäna sitt levebröd. Så kanske är vissa blickar inte menade som ont mot Islam utan snarare en nyfikenhet varför jag kan välja den här vägen, en inre längtan efter sina traditionella värderingar. Jag glömmer ibland att islamofobi ju är något unikt för västvärlden och att Islam inte är något hotfullt här. De som valt att leva annorlunda har ändå säkert en farmor som är religiös, eller något vardagligt uttryck som i våra öron låter religiöst. Med sådana tankar i sinnet känns det ändå som en lättnad att vara muslim i Turkiet. Fördomarna om potentiell fara för livet behöver man ju aldrig oroa sig över och mina försvarstal har bytts ut mot glädjande och entusiastiska berättelser om hur just jag fann Islam. Inget dömande och inga värderingar vill jag sätta i den här meningen. Det är en helt normal process att ifrågasätta när någon i ens närhet gör ett annorlunda livsval som inte är direkt standard i hemlandet. Vill bara ta upp skillnader i hur det är att vara muslim i olika kulturer för det är ju det bloggen handlar om. :)

Något annat som inte blev som jag trodde är fredagsbönerna. Jag som trodde att jag frekvent skulle besöka dessa fick en annan upplevelse när jag i fredags för första gången skulle delta. Inga platser för kvinnor tillgängliga i min närliggande moské. Tji fick jag. I Turkiet är det inte alls tradition att kvinnor deltar i fredagsbönen. Jag kände ju till att det är obligatoriskt för män och frivilligt för kvinnor men här är det tydligen mer regel att kvinnorna inte går. För att återkoppla till modernismen och Atatürk hängde det inne i moskén en affisch om föreläsning om just detta ämne - i en moské där man inte har någon plats för kvinnor på fredagsbön... ja, ni fattar va? ;) Ständiga krockar. Hur som helst så är Kadiköy inte något religiöst område och jag har hört att det i Sultanahmet, Fatih och Suleymaniye moskéerna är tvärtom och att många kvinnor kommer till fredagsbön där. Så vi får väl se hur det blir framöver.

Salam tills vi hörs igen och då hoppas jag ha nyheter om boende vilket börjar närma sig ett resultat...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar