fredag 27 april 2012

Eat, Pray & Love ;)


24/4-2012

Selam aleyküm!

Jag sitter kvällen för avresa till Ankara och summerar min vistelse på dershane så här långt och en rolig tanke slog mig. Har ni sett Eat, pray and love med Julia Roberts i rollen som Elizabeth? Ikväll vid middagen insåg jag hur mycket den filmen liknar det jag upplevt de senaste månaderna. Inte vad gäller de specifika detaljerna och upplevelserna utan helheten. Det hon upptäckte på sina tre resor har jag fått uppleva på en och samma plats. Vad gäller Eat så har jag njutit som aldrig förr av de turkiska delikatesserna som serverats på ”sofra” varje dag. Vi börjar med det ”salta”: Lahmacun (turkisk pizza med köttfärs) och Ayran, hemmagjord kebab, underbara turkiska soppor, icli-köfte (en delikat boll av friterad kryddig köttfärs), hemmagjord yoghurt, varma nybakta ”Bazlama”, börek i alla de former, vindolmar och vitkålsdolmar, pilavris. Efter tredje gången jag uttryckte: Bu
Türk yemegi benim en sevdigim yemek! Den här turkiska rätten är min favorit! Var det någon som skrattade och sa, det säger du varje gång! Och då insåg jag att det var sant, jag kan inte bestämma mig för en favoriträtt – allt är så gott!

Vi går vidare till det ”söta”: ojoj, var ska jag börja? Mjölkpuddingar med kanel, hemmagjord choklad- och hasselnötskräm, tahin/pekmez (tahin = sesampasta och pekmez = en otroligt söt och tjock vindruvssaft, svårt att förklara, dessa två blandar man och doppar bröd i till frukost, Allahüm vad gott det är!) hemmagjorda sylter av allt ifrån kvitten till kiwi, åh javisstja! I Turkiet älskar man ”sovligt”, och ni som är från Norrland eller någon gång kommit i kontakt med Gustafssons vet ju vad det innebär eller hur? Så, här får inget vara torrt! Till och med tårtorna ska vara riktigt blöta. Kommer att tänka på ett mörk chokladkaka med konserverade körsbär inuti och körsbärsgelé på toppen och måste nog hålla den som favorit hittills. Ikväll fick vi kokostoppar som låg i en chokladpudding till efterrätt. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår när klockan blivit halv sex och man läst hela dagen och magen börjar kurra och hjärnan längta efter glukos, och när helt plötsligt doften av sockerkakssmet når luktcellerna. Det spännande är då att man inte vet vad man ska bjudas på just denna kväll. Jag känner mig som ett litet barn när faten bärs in och det söta underverket uppenbaras framför en! Minns en gång i Eskisehir då doften av kanel, äpplen och sockerkakssmet nådde studierummet och jag var tvungen att springa in i köket och utropa: det luktar Sverige!
Annars är fruktstunden en riktig höjdpunkt och igår nådde den toppen! Jordgubbarna har kommit och på sofra serverades fat med högar av helt perfekt söta gubbar, ananas, grapefrukter, bananer, apelsiner och äpplen. Det blev nästan för mycket för där satt jag, med 25 grader utomhus, munnen full av svenska sommarsmaker och i ett varmt seneftermiddagssolsken som strålade in över den vackra turkiska mattan. I april. Återigen fick svensken i mig en chock. Svårt att hänga med i vändningarna, men det var ingen svår chock, jag lovar, jag mådde inte dåligt direkt. ;)

Då går vi vidare till Pray, hänger ni med så långt? :) Här behöver jag kanske inte förklara särskilt mycket. I och med alla nya fördjupade insikter om varför vi ber, vad bönen betyder, vad som händer när vi ber och med tanke på hur mycket tid vi ägnar åt bön och meditation så har tron nått helt nya dimensioner. Jag är så stolt över att vara muslim och otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att hitta alla dessa skatter av sanningar! De är som juveler i mitt hjärtas innersta som jag alltid kommer att skydda med hela mitt liv och jag kommer aldrig att glömma alla dessa lärdomar, Inshallah. Blir så rörd när jag tänker på att flickorna här tog emot en helt främmande människa och lät mig bo och lära mig så mycket. Allah razi olsun! Det finns inga andra ord..

Vad gäller Love så är ju Islam en sådan vacker religion som handlar så mycket om kärlek och vad äkta kärlek är att jag ibland under lektionen fått en känsla av att hjärtat växer och är nära att spricka. Om någon då frågat vad lektionen lärt mig idag har jag känt mig nästan självlysande och känt hur ögonen tårats samtidigt som det vällt upp ett sådant där gurglande skratt som jag bara minns att jag haft som barn då man alltid kunde vara i nuet. I en sådan stund har jag helt glömt mig själv, mitt ego, mina egna känslor och behov och bara velat ägna resten av sitt liv åt att tjäna Gud, tron och mänskligheten. Jag har fått chansen att känna vad ovillkorlig kärlek innebär och det är jag djupt tacksam för. Att känna vördnad inför att bara få finnas till och få vara följeslagare till Den som skapat mig. Sedan är det ju otroligt svårt att hålla i dessa känslor en längre tid och det kanske inte är möjligt att leva enligt dem hela tiden. Men att ha fått uppleva dem och att ständigt påminnas om dem genom Risale och Koranen gör att det kanske hjälper mig lite att bli en bättre människa och muslim. För det jag ser runt omkring mig på dershanet är kärlek och hjälpsamhet. Det kommer så naturligt för flickorna att ge en hjälpande hand direkt och de är så snabba med det. Jag har känt mig som den trötta utlänningen som somnar på lektionerna och aldrig pratar för det är så mycket jag har gått igenom under dessa månader, nya fysiska och mentala omställningar och så mycket nytt jag lärt mig att jag mest observerat utan att kanske fullt delta i gruppen. Så jag beundrar dessa systrar så mycket över deras ork och energi och jag kan bara be och hoppas att de förstår hur mycket de har gett mig och att de varit ett enormt stöd i min andliga utveckling. För jag kom ju hit för att lära mig mer om min tro och jag måste säga att just det steget är fullbordat. Nu har jag en god grund att stå på för att fortsätta fördjupa mig mer och mer och så småningom kunna förmedla budskapet till de som vill höra. Men framförallt vet jag nu vad Iman (tro) verkligen innebär och det är något helt ovärderligt...

Allah selam et versin! Godnatt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar