24/4-2012
Selam aleyküm!
Jag sitter kvällen för avresa till
Ankara och summerar min vistelse på dershane så här långt och en
rolig tanke slog mig. Har ni sett Eat, pray and love med Julia
Roberts i rollen som Elizabeth? Ikväll vid middagen insåg jag hur
mycket den filmen liknar det jag upplevt de senaste månaderna. Inte
vad gäller de specifika detaljerna och upplevelserna utan helheten.
Det hon upptäckte på sina tre resor har jag fått uppleva på en
och samma plats. Vad gäller Eat så har jag njutit som aldrig förr
av de turkiska delikatesserna som serverats på ”sofra” varje
dag. Vi börjar med det ”salta”: Lahmacun (turkisk pizza med
köttfärs) och Ayran, hemmagjord kebab, underbara turkiska soppor,
icli-köfte (en delikat boll av friterad kryddig köttfärs),
hemmagjord yoghurt, varma nybakta ”Bazlama”, börek i alla de
former, vindolmar och vitkålsdolmar, pilavris. Efter tredje gången
jag uttryckte: Bu
Türk yemegi benim en sevdigim yemek!
Den här turkiska rätten är min favorit! Var det någon som
skrattade och sa, det säger du varje gång! Och då insåg jag att
det var sant, jag kan inte bestämma mig för en favoriträtt –
allt är så gott!
Vi går vidare till det ”söta”:
ojoj, var ska jag börja? Mjölkpuddingar med kanel, hemmagjord
choklad- och hasselnötskräm, tahin/pekmez (tahin = sesampasta och
pekmez = en otroligt söt och tjock vindruvssaft, svårt att
förklara, dessa två blandar man och doppar bröd i till frukost,
Allahüm vad gott det är!) hemmagjorda sylter av allt ifrån kvitten
till kiwi, åh javisstja! I Turkiet älskar man ”sovligt”, och ni
som är från Norrland eller någon gång kommit i kontakt med
Gustafssons vet ju vad det innebär eller hur? Så, här får inget
vara torrt! Till och med tårtorna ska vara riktigt blöta. Kommer
att tänka på ett mörk chokladkaka med konserverade körsbär inuti
och körsbärsgelé på toppen och måste nog hålla den som favorit
hittills. Ikväll fick vi kokostoppar som låg i en chokladpudding
till efterrätt. Det är svårt att beskriva känslan som uppstår
när klockan blivit halv sex och man läst hela dagen och magen
börjar kurra och hjärnan längta efter glukos, och när helt
plötsligt doften av sockerkakssmet når luktcellerna. Det spännande
är då att man inte vet vad man ska bjudas på just denna kväll.
Jag känner mig som ett litet barn när faten bärs in och det söta
underverket uppenbaras framför en! Minns en gång i Eskisehir då
doften av kanel, äpplen och sockerkakssmet nådde studierummet och
jag var tvungen att springa in i köket och utropa: det luktar
Sverige!
Annars är fruktstunden en riktig
höjdpunkt och igår nådde den toppen! Jordgubbarna har kommit och
på sofra serverades fat med högar av helt perfekt söta gubbar,
ananas, grapefrukter, bananer, apelsiner och äpplen. Det blev nästan
för mycket för där satt jag, med 25 grader utomhus, munnen full av
svenska sommarsmaker och i ett varmt seneftermiddagssolsken som
strålade in över den vackra turkiska mattan. I april. Återigen
fick svensken i mig en chock. Svårt att hänga med i vändningarna,
men det var ingen svår chock, jag lovar, jag mådde inte dåligt
direkt. ;)
Då går vi vidare till Pray, hänger
ni med så långt? :) Här behöver jag kanske inte förklara
särskilt mycket. I och med alla nya fördjupade insikter om varför
vi ber, vad bönen betyder, vad som händer när vi ber och med tanke
på hur mycket tid vi ägnar åt bön och meditation så har tron
nått helt nya dimensioner. Jag är så stolt över att vara muslim
och otroligt tacksam för att ha fått möjligheten att hitta alla
dessa skatter av sanningar! De är som juveler i mitt hjärtas
innersta som jag alltid kommer att skydda med hela mitt liv och jag
kommer aldrig att glömma alla dessa lärdomar, Inshallah. Blir så
rörd när jag tänker på att flickorna här tog emot en helt
främmande människa och lät mig bo och lära mig så mycket. Allah
razi olsun! Det finns inga andra ord..
Vad gäller Love så är ju Islam en
sådan vacker religion som handlar så mycket om kärlek och vad äkta
kärlek är att jag ibland under lektionen fått en känsla av att
hjärtat växer och är nära att spricka. Om någon då frågat vad
lektionen lärt mig idag har jag känt mig nästan självlysande och
känt hur ögonen tårats samtidigt som det vällt upp ett sådant
där gurglande skratt som jag bara minns att jag haft som barn då
man alltid kunde vara i nuet. I en sådan stund har jag helt glömt
mig själv, mitt ego, mina egna känslor och behov och bara velat
ägna resten av sitt liv åt att tjäna Gud, tron och mänskligheten.
Jag har fått chansen att känna vad ovillkorlig kärlek innebär och
det är jag djupt tacksam för. Att känna vördnad inför att bara
få finnas till och få vara följeslagare till Den som skapat mig.
Sedan är det ju otroligt svårt att hålla i dessa känslor en
längre tid och det kanske inte är möjligt att leva enligt dem hela
tiden. Men att ha fått uppleva dem och att ständigt påminnas om
dem genom Risale och Koranen gör att det kanske hjälper mig
lite att bli en bättre människa och muslim. För det jag ser runt
omkring mig på dershanet är kärlek och hjälpsamhet. Det kommer så
naturligt för flickorna att ge en hjälpande hand direkt och de är
så snabba med det. Jag har känt mig som den trötta utlänningen
som somnar på lektionerna och aldrig pratar för det är så mycket
jag har gått igenom under dessa månader, nya fysiska och mentala
omställningar och så mycket nytt jag lärt mig att jag mest
observerat utan att kanske fullt delta i gruppen. Så jag beundrar
dessa systrar så mycket över deras ork och energi och jag kan bara
be och hoppas att de förstår hur mycket de har gett mig och att de
varit ett enormt stöd i min andliga utveckling. För jag kom ju hit
för att lära mig mer om min tro och jag måste säga att just det
steget är fullbordat. Nu har jag en god grund att stå på för att
fortsätta fördjupa mig mer och mer och så småningom kunna
förmedla budskapet till de som vill höra. Men framförallt vet jag
nu vad Iman (tro) verkligen innebär och det är något helt
ovärderligt...
Allah selam et versin! Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar