måndag 30 juli 2012

Uppdatering efter långt uppehåll

Ramazan Mübarek Olsun!!

Selam aleyküm!

Hej alla nära och kära! Nu var det verkligen längesedan jag skrev sedan sist. Det beror mestadels på att jag gick in i en sådan hektisk period att jag inte fann varken tid eller motivation att skriva något alls. När man lämnar förälskelsestadiet så kan livet utomlands i början på det nya stadiet bli otroligt tufft har jag precis erfarit. När jag avslutade engelsklärarcertifikatet för en tid sedan så handlade sista delen om kulturkrockar. De förbereder oss nya TEFL-lärare för eventuella känslor som kan dyka upp när man startar upp ett nytt liv i en annan kultur och jag måste säga att det var bland det nyttigaste jag läst. Jag förstår mig själv på ett helt nytt sätt bara genom att få känslorna bekräftade. Där stod just att i början är man som nyförälskad och bara tar in den nya kulturen och har fullt upp med det. Sedan kommer en period då man börjar känna sig som utlänning och saker och ting kan börja bli svåra. Bara det faktum att mjölkförpackningen och alla andra varor ser olika ut gör att saker som är så enkla hemma som vi inte tänker på till vardags blir en utmaning i den nya kulturen vilket kan börja skapa känslor av att allt är främmande. Man kan känna sig mindre benägen att vilja gå ut för att det känns som att alla tittar på en. I det här stadiet kan sömnrytmen börja störas och man sover antingen mer eller mindre än vanligt. Känslorna för det egna hemlandet blir orealistiskt stora och man tycker att allt hemma är så fantastiskt och bra och känner fiendskap mot det nya. Man börjar uppmärksamma sig själv och fokusera på den egna hälsan extremt mycket genom att hitta nya sjukdomar och problem hela tiden. Osv. MEN, när man väl tar sig förbi detta stadium så planar allt ut och det är då man börjar integrera sig i den nya kulturen på riktigt och börjar känna sig hemma. Jag är i mellanstadiet. Under en tid har jag inte kunnat släppa tankarna på Sverige och inte velat närma mig den här kulturen mer. Har varit otroligt trött och pushat alla mina gränser till maxnivå vad gäller mat, sömn och klimat (jag klarar inte 45 grader helt enkelt, kroppsligen visst men det mentala blir inte helt normalt för att uttrycka det milt). Jag tänker konstant på sjukdomar och problem med hälsan fast det egentligen går väldigt bra. Några vanliga förkylningar bara hittills och andra vanliga åkommor men inget nytt under solen. 

Men bara att veta att det är ett stadium som, om tålamod finns och det inte drar ner en alldeles för långt vill säga, så kommer det en ny tid. För faktum är att det ju inte är kulturens fel utan helt enkelt en anpassningsprocess till ett helt nytt klimat. Både vad gäller människor och väder. Och det gäller att vara snäll mot sig själv och inse att det är ok att ha alla dessa känslor vilket jag insåg efter ett långt samtal med en av systrarna på dershanet i Ankara. Elhamdülillah så förstående hon är. Jag behövde inte säga mycket förrän hon fyllde i och bekräftade varje känsla och tyckte att jag gjort en otrolig resa som klarat av dershanet i Istanbul och Eskisehir då de är kända för att vara de mest strikta i Turkiet. Elhamdülillah. Men man vill ju inte visa sig otacksam och därför har jag inte berättat för någon på dershanena hur jag känt. Men så anlände en ny tjej från Indonesien och jag såg min egen resa i hennes och började förstå alltihop. Båda är vi sådana att vi inte vill visa våra känslor utifrån rädsla att visa otacksamhet. Men så kommer det en dag då man bara brister och exploderar ut i gråt. Nu börjar jag så sakteliga lämna det här stadiet tror jag för jag känner mig hemma både i Istanbul och Ankara nu och har mina ställen där jag känner mig trygg att ta mig runt med olika kommunikationsmedel. Det är inte ett berg att bestiga varje gång man går ut vilket gör att vardagen börjar bli vardag helt enkelt. 

Vad gäller den andliga resan så har jag tagit ett nytt steg. Tillbaka kanske några skulle tycka medan jag känner att det har tagit mig 100 steg närmare Gud. Jag har valt att ta av mig hijaben. För ett år sedan då jag konverterade var min tro som starkast. Det var bara jag och Gud som visste om mitt beslut och i varje bön var jag otroligt närvarande. Att be i smyg kändes då jobbigt men jag inser idag hur stark det gjorde min tro. Men så började allt handla om det yttre och regler och jag gick vilse och började tappa hjärtat någonstans på vägen. Blev alldeles för fokuserad på hur jag borde vara som muslim istället för att känna med det inre. Så, jag tog det största steget, lämnade Sverige för att leva med islam på det mest kanske traditionella sättet vilket jag törstade efter då. Direkt tog jag på mig hijaben då jag kände att det är så en riktigt muslim måste göra. Alla steg var otroligt radikala och tyvärr hade inte mycket med hjärtat att göra. Jag var fokuserad på det yttre. På hur människor skulle uppfatta mig. Men det är inte så Allah vill att vi ska göra. Han tvingar oss inte till någonting. Religion ska inte vara svårt står det i Koranen. Så.. sanningen kom ikapp och jag började känna det som att jag hycklade faktiskt.. Riyah säger man inom islam. För ytan fanns där men hjärtat var inte med. Då blev det som en maskerad och jag kunde inte bära upp den med stolthet längre. Sjönk liksom ihop. Summa summarum, det gick för fort. Jag minns så väl när jag konverterade och frågade om sjalen och fick svaret att Ta det lugnt. Ni svenskar som konverterar vill bli perfekta muslimer från dag ett men ta det försiktigt! Ett steg i taget. Det viktigaste är trons fem pelare och finns de i hjärtat så är man muslim, utan att behöva säga trosbekännelse inför någon osv. 

Det jag sedan försökte göra var att imitera. Undermedvetet försökte jag hitta en stil för att se ut som en muslim och på dershanet försökte jag bli likadan. Men det är inte islam. Det är tvärtom ett stort misstag inför Gud. Och det var inte syftet med resan heller. För sanningen är den att den dagen man är redo för hijab så är det mellan den kvinnan och Gud och då kan man göra det var som helst. Man behöver inte åka till ett annat land för att våga steget. Då är tron på att det är rätt så stark att det inte spelar någon roll var man befinner sig. För mig var tiden inte mogen och rent utseendemässigt tar jag ett steg tillbaka men i hjärtat känner jag mig närmare Gud än någonsin. Jag försöker inte vara någon annan utan älskar islam som den person jag är. Elhamdülillah! :) Som jag gjorde innan jag började försöka förändra mig själv. 

En annan insikt är eftersom jag bott på en religiös skola där man intensivt studerar Nursi för att lära sig mer om Koranen så har jag förstått att det blev som att börja läsa på masterprogrammet innan man slutfört kandidaten. Eller som att hoppa till gymnasiet innan man slutfört grundskolan. Jag kom ju till dershane för att lära mig grunderna i Islam. Att utföra bönen korrekt, första Koranens budskap och Guds egenskaper lite bättre. Det är därför jag är så otroligt trött nu eftersom programmet på dershanet passerat det för längesedan då studenterna är muslimer sedan födseln och redan vet det mest fundamentala i religionen. Så jag försöker liksom förstå gymnasiematte nivå D fast jag precis lärt mig de fyra räknesätten, ungefär. På turkiska dessutom. Det här har gjort att jag fyllt min hjärna, proppat den med ny kunskap på så hög intellektuell nivå att jag till slut inte kan läsa en enda mening utan att nästan explodera. "Storasystern" på Ankara dershane sa med glimten i ögat (hon har en härlig humor!) att jag är som Neo i Matrix, jag går igenom och försöker lära mig så mycket samtidigt att det gör fysiskt ont till och med men när jag kommer ut på andra sidan så är det förhoppningsvis som en pånyttfödd. Men så lade hon till att om det gör att jag exploderar innan dess så måste hon tvinga mig att sluta läsa och skicka mig på semester! :D Och så blev det faktiskt. Nej, jag exploderade inte men krafterna tog slut. Det blev extremt heta dagar med 45 grader och sömnen började utebli och då sa hon att nu var det läge för semester. Punkt! Jag har en extramamma i henne då det är svårt att se utifrån vad man behöver när man är mitt uppe i något. Så.. jag bestämde mig för Istanbul. Nu är jag här ett tag och tar en dag i sänder och känner mig nöjd med vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har lärt mig att utföra bönen så att jag helt kan slappna av och bara vara i den, nu kan jag 4 suror utantill (äntligen den högsta versen Ayet al Kursi! :D), jag kan läsa Koranen och har lärt mig vad dess främsta mål är vilket fyller mig med enorm harmoni när man reciterar den högt, genom Risale har jag lärt mig vem Allah är, hans attribut och hur jag kan komma närmare Honom. Jag är så enormt tacksam för den möjligheten och nu kan jag se allt från ett helt annat perspektiv. På dershanet kände jag mig otillräcklig då jag vet så lite i jämförelse men det är ju bara en fråga om nivåer och hur mycket man vill lära sig förstå Koranen. Det mest fundamentala finns där nu och nu gäller det att fokusera på hjärtat och inte stirra sig blind på hur många sidor som man bör läsa etc. Manevi före Madde. Själen före materia. :)

Ramazan här i Turkiet är underbart!! Vi har besökt en mycket speciell moské i Ankara (Iskitler heter det) för Terawih, fastebönen då man ber 20 rekat/bönecykler. Imamen där slutför en jüz (20 sidor av Koranen) under ett bönetillfälle. Hmm, hängde ni med? Han läser alltså en sida av Koranen per bönecykel. Vilket betyder att man ber i nästan två timmar. Och eftersom man följer imamen kan man helt gå in i bönen och bara lyssna på Koranverserna. Det är en fantastisk andlig upplevelse och man är alldeles lugn efteråt.
Programmet på dershanet är som mest aktivt på natten under Ramazan. Klockan tolv har vi lektion och sedan läser vi Koranen fram till klockan två då det är frukstund, vid halv tre går trumman för Sahur. Förr i tiden var den en man som spelade högt på en trumma för att väcka grannskapet till att äta innan fastetiden inträder. Då till häst men nu sitter han i skuffen på en bil och då han tjänar en slant på detta så för att få ihop så mycket pengar som möjligt (alltså hinna med så många områden som möjligt) går det minst sagt undan! På tre röda är det över. :) Vid tre äter vi Sahur och sedan är det morgonbön. Det har sagts att våra andliga dörrar är som mest öppna nattetid och nu förstår jag meningen med det. Det är något magiskt över att vara vaken hela natten. Och speciellt under månaden då Koranen uppenbarades för människan. Under Salawat nattetid (bönen för Profeten Muhammed (Aleyhisselatu vesselam) känner man sig extra nära Honom och Gud). Så morgonbönen känns väldigt speciell. Därefter är det Mukabile (man reciterar en jüz, alltså 20 sidor av Koranen) tillsammans. En läser högt och resten följer med, antingen genom att lyssna (vilket symboliserar när ängeln Gabriel dikterade Koranen för Profeten Muhammed (A.S) eller då Profeten (A.S) dikterade Koranen för Abo Bakr), eller så följer man med genom att läsa vilket också är värdefullt eftersom det har en själslig stor betydelse i att bara titta på Koranens ord. Men kan man så är det bra att följa med genom att mima eller viska. Än så länge läser jag eller lyssnar. Sedan är det sovtid runt halv fem-sex till klockan tolv. Sedan går dagen sin gilla gång med lektioner, böner och en hel del vila.
Så kan Ramazan se ut på dershane i Ramazan.

Men nu är klockan efter sex här och jag ska leta mig ut för att köpa lite mat inför Iftar. Det har varit så intensivt med massor av människor omkring mig (något jag bad om förra Ramazan då jag kände mig ensam ute på ön där jag gjorde min master och får uppleva i år Elhamdülillah!) så det ska faktiskt bli extra speciellt att bryta fastan själv ikväll. Jag ska laga något svenskt tror jag (vilket betyder något utan olja och kryddor hihi!) och njuta av lite tystnad. Det är bara att erkänna att hur mycket man än älskar sina medsystrar så behöver man vara ensam lite ibland...

Till min älskade familj (som jag tyvärr inte kunde träffa den här sommaren som planerat vilket fortfarande gör ont i mig) önskar jag allt det bästa och jag saknar er så! Tänker alltid på er och motivationen för att nu hitta ett jobb är skyhög så att jag kan komma hem och hälsa på så fort jag bara kan! Detsamma gäller för alla mina vänner därhemma också såklart. När jag försvinner från det sociala livet och in på dershane är jag alltid lika rädd att bli bortglömd, men ni finns ständigt hos mig, i varje bön! Och snart SKA vi bara ses!

Till alla mina bröder och systrar i Islam önskar jag er en välsignad Ramazan och må Allah acceptera alla era böner och underlätta för er under denna Koranens månad!

Vi hörs snart igen Inshallah!

Salam



måndag 21 maj 2012

Nya möjligheter!

Och precis när jag var på väg att ta av mig den älskade hijaben regnar det nya möjligheter från himlen. Helt fantastiskt! Jag måste bara berömma den turkiska hjälpsamheten. Den svenska tacksamhetsskulden har just övertrasserat mitt känslokonto och jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att betala tillbaka. Ber för Paradiset för alla mina älskade vänner och nybekanta som helt självklart ställer upp utan att blinka. Och för att jag ska få en chans att hjälpa dem i någon situation framöver.

Såhär blev det i alla fall: I fredags tog Sule (en syster från dershanet i Dikmen en bit utanför city) med mig till en interkulturförening i stan för att introducera mig till några nybörjare av Risale - precis som jag! De har precis börjat från "Sözler" vilken är boken man ska starta med och befinner sig på fjärde kapitlet. Jag har läst till 26:e så nu kunde jag hänga med riktigt bra på den turkiska föreläsningen. Det var härligt! I alla fall så berättade Sule om min situation och hann väl inte mer än halvvägs så hade två av systrarna plockat upp sina mobiler för att ringa sina vänner och se om de kunde hjälpa. Den ena frågade mig: Vill du jobba här? Vi kan öppna en engelskakurs för dig, eller svenska kanske, vill du undervisa i svenska? Eh.. vänta, måste tänka bara lite, det går lite för fort, så tänkte jag men självklart svarade jag: Ja! Det vore helt perfekt! Ingen chans får missas. Och jag måste säga att eftersom anledning nummer ett till att jag befinner mig i Turkiet ju är att få komma närmare Islam så känner jag att det passar mycket bättre att få jobba på en muslimsk förening och där jag kan bära min hijab utan problem. Hur kunde jag ens fundera på att ta av den tänker jag nu.. Hugaligen! Elhamdülillah, jag är så tacksam för att mina böner accepteras (skulden adderas på känslokontot). En vän sa till mig att sätta min lit helt till Gud och jag tänkte att det gör jag väl redan. Men det har jag faktiskt inte gjort, i rena paniken har jag slängt mig på första bästa jobb utan att verkligen konsultera den Bästa Rådgivaren vi har! Telefontid dygnet runt och utan att ta några som helst avgifter! :D Så det gjorde jag och vad hände? Jag upptäckte idag att jag satt med tre olika alternativ som alla betyder att jag kan undervisa i engelska (kanske till och med svenska), precis som jag är utan att behöva ta av mig min hijab och med en garanti att få arbetstillstånd. Otroligt.

Men har ändå velat fram och tillbaka i helgen och inte kunna ta beslutet om jag ska gå till English Time ändå, i min sjal och ställa krav på arbetstillstånd. Funkar inte det skulle jag ju ändå ha en b-plan. Så bestämde jag mig för att testa en annan kontakt och höra av mig till chefen på Istanbul Science and Culture Foundation och se vad han hade på lut. Han hade tidigare skrivit och berättat att han kunde öppna en engelskakurs för mig under sommaren, i Fatih. Jag skrev att jag var i behov av att göra praktik först och främst för att det har varit svårt att hitta en skola som accepterar praktikanter, de vill anställa direkt. Men eftersom jag behöver praktiken för att få ut mitt cert så berättade jag att det är där det brådskar. 5 min gick, plingeling i inkorgen där ett namn och ett nummer fanns samt de varmaste lyckönskningar och en uppmaning om att alltid kontakta honom igen om jag behöver något.

Så jag ringde! I början förstod jag inte vem det var jag pratade med förstås så jag berättade min historia och han frågade lite om jag hört mig för hos skolor redan. Jaa.. English Time berättade jag om och en organisation jag inte minns namnet på sa jag. Något med Interculture, och deras kontor ligger på Konur Sokak. Aaah! utbrister han, den organisationen har jag grundat! Har du pratat med Kemal Bey? Tevafuk here it comes! Javisst hade jag det, vi pratades vid i fredags då en av tjejerna jag träffade introducerade mig för organisationens chef i telefon. Vi pratade vidare och han sa att han kommer till Ankara på torsdag och då kan vi ses och besöka en av skolorna som han grundat. Då föll den ner! Jag pratar alltså med en människa som grundat engelska språkinstitut i Ankara. Jag började nästan stamma men det hela löpte på bra för han var så otroligt sympatisk. När jag berättade att jag behövde en praktik på 20 timmar sa han: i veckan? Nej, totalt. Men det är ju ingenting utbrast han igen! Det blir inga problem! HerreGud är det sant tänkte jag. Kan det bli såhär enkelt till slut? Så äntligen går det till på rätt sätt, vän av ordning som jag är. ;) Kändes lite knepigt att hoppa in i en klass när man aldrig undervisat förr. Vet att det är ju så det går till här men jag var uppriktigt så nervös att jag inte sovit på några nätter. Längtar till torsdag nu...

Vad händer sedan då? Jo, när denne man frågade mig hur länge jag planerar att stanna i Turkiet så sa jag (förlåt min kära familj och alla vänner därhemma) att jag skulle vilja stanna permanent och då berättade han att han håller på med ett långtidsprojekt som handlar om att starta ett institut här i Istanbul precis som i Ankara och det ville han prata med mig om framöver ifall jag kanske kunde bli en del av det. Too much, så det vågar vi inte tänka på nu.. låter alldeles för bra. :)

Jag är i trygga händer och magkänslan är riktigt bra vilket den inte var 100% för English Time. Mycket var osäkert och jag skulle antagligen få ge upp både hijab (vilket betyder i princip hela mig själv och mina värderingar) och tanken på ett arbetstillstånd. Men här är det mer stabilt eftersom dessa är kontakter som vill hjälpa en situation och inte anställa. Chefen för organisationen i Istanbul blev jag introducerad för innan jag åkte till Ankara genom Hasans vän och kände sådant förtroende genast för både vännen och chefen. Jag har haft en enorm tur och känner hur mycket de muslimska kretsarna betyder. De har gett mig så mycket och alltid utan baktankar. Allah razi olsun!

Så nu kan jag lugnt lägga ett alternativ bakom mig för stunden och fokusera på ett annat. Känner hur elden i huvudet så sakteliga börjar slockna. :)

Salam!

onsdag 16 maj 2012

En eventuell jobbchans och Den Stora Hijabfrågan...

Selam aleyküm!

Lite nyheter vad som händer häromkring! Idag kom Tania hem och berättade att hon hade något till mig. Hon hade hört hur det pratades om att nyanställa lärare så hon berättade att hon hade en vän som pluggade till TEFL-certifikat och snart var färdig (jag alltså ;)). Goda nyheter! Jag var välkommen imorgon redan med mitt CV och universitetsdiplom. Chefen är tydligen väldigt sympatisk och anställer mer på personlighet än papper så vi får se om jag passar in hos dem. Tänkte våga mig dig nästa vecka. Känns alldeles för tidigt att börja undervisa redan nu men å andra sidan är det en otrolig möjlighet och går skolan med på det så är det ju bara att köra på! Det är tydligen väldigt vanligt här i Turkiet att det räcker med att man har en tillräcklig engelska sen lär man sig resten med tiden. Inshallah! Säger jag bara för nu är jag verkligen jättenervös. Men vi har kommit halvvägs på kursen och redan nu delat med oss av lektionsplaner till varandra som jag kan använda på nybörjare, så det känns ändå inte helt främmande. Sedan är nybörjarkurserna väldigt bokbundna till en början så det ges inte mycket utrymme till improvisation eller extra material och det är ju en bra start tills man fått en del undervisningstimmar på fötterna. Håll tummarna vänner och be för mig!

Annars börjar vardagen infinna sig här och det känns underbart! Har besökt mitt grann-dershane ett par gånger och vi har även varit iväg på en utflykt till en otroligt vacker moské i stan (bilder finns på facebook). På fredagar har de lektion för universitetsstudenter och förra fredagen bjöd de studenterna in mig till sitt dershane som ligger nära ASTI (bussterminalen). Så i söndags åkte jag dit och fick träffa en sisådär 45 nya systrar (!). Vi satt som packade sillar på soffor och golv. Jag har alltid lite svårt att fokusera när vi är så många för jag tittar bara på hur de har knutit sina hijabs, vilka färger de har kombinerat och på alla vackra kjolar de har på sig. För som ny hijab-bärare håller jag på att skapa mig min egen stil och fundera om jag kan passa i samma. Jag gillar bäst de tunna sjalarna som man bara virar något varv runt huvudet helt enkelt men jag kan inte komma ifrån att en viss turkisk stil är otroligt vacker och lite av en favorit. Man använder mycket sidensjalar (kallas Eşarp) här och då gör man en hög knut bak på huvudet så får det hela en jättefin form kring huvudet. Låter man bakstycket hänga ner blir det ett vackert fall och ser friare ut medan om man virar framstyckena runt och stoppar in bakstycket så blir det en striktare stil. Båda är lika snygga tycker jag! Kjolarna jag tänker på är så jättefina! Går precis till fotknölen eller lite ovanför och står ut nedtill. Tyget är ganska hårt och för att få de här fina linjerna så är det liksom veckat upptill. Otroligt vackra men samtidigt kan man känna sig fri och sportig för det är lätt att röra sig i dem. Och framför allt är de lätta att be i. Har fortfarande problem med långa, mjuka och vida kjolar som trasslar in sig i fötterna när man går upp från sittande till stående. Trampar alltid på fållen och måste dra upp kjolen vilket inte känns helt värdigt när man står inför samtal med Gud. :) Ja, ni märker att jag gjort en del efterforskning kring ämnet och det händer oftast när jag inte har tillgång till engelsk Risale och jag inte riktigt hänger med i "abla-för-dagens" turkiska. Då vandrar tankarna iväg i lite mer ytliga banor... Ey nefsim!

Annars är ju just det här med Hijab en svår fråga i Turkiet. Hemma kanske det kan vara svårt för att man känner sig så annorlunda tills alla vant sig men det är nog ingenting gentemot att vara förbjuden att bära den på vissa ställen har jag insett. Det här har verkligen tagit upp hela min vakna (och ibland sömniga) tid att fundera på hur jag ska gå tillväga. På alla statliga instanser är alltså hijab förbjudet. Lagen har mjuknat lite och det är nu tillåtet för studenter att bära sjal (ett steg närmare demokrati, Elhamdülillah och tack Turkiet!). Men för lärare är det fortfarande förbjudet. Så.. efter alla dessa sömnlösa nätter träffade jag en muslimsk syster som sa att muslimska lärare faktiskt tar av sig sjalen när de är i skolbyggnaden. Hon själv studerade till lärare och funderade också mycket på hur hon skulle göra den dagen. Då fick jag i alla fall ett annat perspektiv och alternativ som jag inte ens tänkt på tidigare. Det står ju tydligt i Koranen att Allah inte vill göra religionen svår för oss i vårt vardagsliv och jag insåg att det här är just en sådan situation. Det är den enda chansen för mig att få jobb och för att kunna stanna i Turkiet för att fortsätta den andliga resan i Bediüzzaman Said Nursi's regi. Så jag får snällt följa de turkiska muslimska systrarnas exempel. Är det en statlig regel så är det och inget jag kan ändra på. Dessutom måste jag ta det som erbjuds direkt och har inte råd att vänta tills jag hittar en skola som är öppen nog att göra undantag. Men Inshallah hittar jag med tiden något som passar min livsstil bättre. Det kommer kännas naket och jobbigt till en början för jag är verkligen van nu.. Be för att det är det rätta beslutet, kvittot kommer ju oundvikligen en dag.

Salam tills nästa gång!

torsdag 10 maj 2012

Åskan får tankarna att vandra iväg...

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv



Kommer ni ihåg den? Gabriellas sång från "Såsom i himmelen". Spelades på radio så mycket att man inte hörde meningen i texten till slut. Men den har alltid haft en speciell plats i hjärtat mitt och särskilt när man är långt hemifrån och aldrig hör sitt eget språk längre. Då känns det extra fint när man hör eller läser de vackra orden, och visst är texten något helt över det vanliga...


Idag har det åskat så fönstren skallrat hela dagen. Det är något speciellt med åska. Man blir ödmjuk inför kraften. Kände mig också mer närvarande i bönen idag när det dundrade utanför samtidigt som jag gick ner i Sudjud och lade pannan mot mattan. Ett utav de allra största och viktigaste begreppen inom Islam är Vahdet, vilket helt kort kan förklaras med att Allah är En och Han finns ständigt närvarande bakom allt - från minsta atom till hela universum. Båda dessa system är dessutom ett och samma vilket blir uppenbart när man tänker på det. Tänk på uppbyggnaden av en atom med kärnan och dess elektroner som kretsar i bestämda formationer så exakt hela tiden. Lyft sedan blicken mot universum och planeterna. De cirkulerar också på samma sätt, ständigt, utan att krocka med varandra eller nötas ut. Likadant är det med de biologiska systemen. Från funktionen inuti den minsta cellen till hela havets ekosystem. Allt måste vara i balans, equilibrium, homeostasis. Inget kan skapas eller försvinna, utan kan bara omvandlas till andra beståndsdelar för att sedan kunna tas upp igen och återanvändas. 


Är det verkligen möjligt att alla system gör allt detta av sig själva?


Liksom vi kan se separationer omkring oss varje dag och i varje sekund, kan vi också se denna balans i varje ting om man tänker efter. På samma sätt som den lilla atomens system hänger ihop med hela universum är också allt på jorden beroende av och i jämvikt med varandra. Då vandrar mina tankar vidare till naturkatastrofer, epidemier och... till åskan. Fenomen som vi kanske är rädda för och anser vara dåliga för oss. Men varför finns de? För att få oss att vakna, tror jag. För att få oss att inse att vi inte är så starka som vi tror. För att få oss att minnas Allah eller Gud, vår Skapare och Den kraft som upprätthåller allt liv på jorden. För i ett ögonblick av förtvivlan ber vi en stilla bön på olika sätt: en del knäpper händerna, andra går ner i Sudjud, somliga uttrycker kanske bara: Gud hjälp mig. I detta tillstånd är tron helt utan hyckleri eller förställning för då vänder vi oss till Honom med hela vårt väsen, hjärta och själ. Och just där har vi kärnan - meningen med allt det "dåliga" i vår värld. För att uppmärksamma vår Gud i tillbedjan, dyrkan och åkallan. För det är så mycket vi fått helt gratis genom att komma till jorden, men vi glömmer det hela tiden och om vi inte glömmer det omedvetet så försöker vi göra det genom att springa och aldrig tänka. Säga och göra saker man bör men aldrig lyssna till hjärtats röst. Därför känns det så enkelt att ägna 1 timme av dygnets 24 för att erbjuda mitt tack för att jag har fått en stund här på jorden. För att ständigt minnas min Skapare. Och kanske är det just därför det känns lite extra när åskan går ovanför taken...

söndag 6 maj 2012

Några ord om separationer

Selam aleyküm.

Jag skulle vilja ta ett tillfälle att skriva lite om separationer här på bloggen. Det är ett sådant intressant ämne som tas upp mycket i Risale. Eller så är det för att jag själv alltid haft så stora problem med det så att jag verkligen uppmärksammar ämnet när det kommer på tal. Men jag tycker Bediüzzaman beskriver det så perfekt att jag vill dela med mig av det. För mig har det i alla fall börjat kännas lite lättare efter att ha lärt mig hans tänkvärda syn på det. För det första, om separationer inte fanns vad skulle det betyda? Att allt var beständigt, är det inte så? Att livet på jorden skulle vara evigt. Men om vi då backar långt långt tillbaka så betyder ju det att de första människorna här fortfarande skulle vara de utvalda att leva här på jorden i all evighet och du och jag skulle inte haft en chans att få komma hit och prova på det. För det är en av de viktigaste punkterna i Risale, att den här världen är som ett enda stort gästhus. Människor, djur och växter kommer och går. De får en chans att uppleva den här världens alla under, att utföra sina plikter för att sedan, när plikterna är utförda, lämna över till nästa generation. Och det här med att "lämna över" har jag insett är en stor och viktig del i hela separationstänket. Jag tror att människan idag knyter an så till den här världen och håller fast med näbbar och klor utan att reflektera över att det är helt i sin ordning att det kommer en dag då vi ska ta ett steg tillbaka för att låta nästkommande gäster få ta del av det här gästhuset. Jag läste nyligen en artikel i en tidning om att vetenskapen kommit fram till att människan blir lyckligare om man ofta reflekterar över döden. Det lärde vår Profet (SAW) ut för 1400 år sedan.. I artikeln stod det att människor som levde nära en kyrkogård hade en större tendens att hjälpa och visa ödmjukhet gentemot varandra. Jag tror att nyckeln är att förflytta perspektivet lite från sig själv och sina egna känslor för är det inte så att ju mer vi jagar upplevelser här på jorden desto större blir ångesten inför den framtida separationen? I Risale står det att vi ska omfamna den här jorden, ta del av vad den erbjuder, men sen ge upp det och lämna det utan att se oss om. Det är så otroligt moget och fint förklarat, tycker jag. Bediüzzaman ger ett exempel med en porlande fors där dropparna som uppstår för en kort stund reflekterar solen för att sedan upphöra. På samma sätt är vi här en kort kort stund på jorden, och reflekterar Guds egenskaper, för att sedan upphöra i vår materiella form. Om man lyckas hålla i dessa tankar i vardagslivet tror jag att man blir en ödmjukare människa. Det mest mirakulösa är att vi ju varje dag kan se separationer omkring oss. När vi lämnar barn på dagis, när solen går ner och dagen blir natt, när förälskelse går över, när vårens blommor blommat ut och vissnar och dör, när två människor inser att de inte kan leva ihop längre, när vi tar bussen, tåget eller flyget någonstans och lämnar de vi älskar hemma, när man föds och skiljs från mammas trygga mage, när någon dör mm. Så vad betyder det? Jo, de är alla tecken på att allt är i sin ordning. Att livet är lika med separationer. Det är smärtsamt och en otroligt strävsam uppgift att leva i den här världen. Och det är så det ska vara. Här ska vi arbeta hårt för att i livet efter detta ta ut vår välförtjänta semester. Där får vi vila. För om vi tänker på samma ovanstående exempel så visar de ju också på att det väntar något nytt efteråt eller hur...? Vi hämtar ju våra barn på dagis vid dagens slut, efter natten gryr en ny dag, förälskelse övergår i något starkare, nästa vår återkommer blommorna igen, de två älskande som skiljdes kan finna harmoni igen kanske just för att de tog det beslutet, den resande kommer tillbaka, för bebisen väntar ett helt nytt liv utanför mammas mage och likaså när vi dör väntar ett helt annat liv i en helt annan dimension som vi med våra världsliga sinnen inte kan uppfatta. Vi är som ett frö här på jorden, med ett helt förinställt program inom oss för att bära upp ett helt träd. Fröet förmultnar så småningom medan trädet växer sig större och större och till sist bär frukt. Om vi utför våra plikter i den här världen kanske vi har tur att just vårt träd växer sig stort och starkt i livet härefter och till sist bär frukt i Paradiset...

Salam.

torsdag 3 maj 2012

Begreppet "tid"

Salam i natten..

Jag satt precis och gick igenom alla inlägg i bloggen och inser vilken utveckling den andliga resan tagit. För tre månader sedan kunde jag skriva helt enkelt att "jag missade fredagsbönen, men det kommer flera". Idag känner jag en djupare respekt för att det faktiskt inte är helt säkert att det gör det. Den där enkla meningen säger allt om hur jag uppfattade tid och världen omkring mig innan alla nya insikter på dershanet. Vi är så vana att planera framtiden och rusa fram i livet att när vi lägger oss på kvällen somnar vi med den 100 %-iga känslan att självklart vakna imorgon. Att solen absolut kommer att gå upp nästa dag, precis som vanligt. Men när man lär sig mer om Islam förändras det där begreppet och det gör att hela ens livsåskådning förändras. För i och med den insikten blev jag mer tacksam och rädd om ögonblicket. Det är ju vi som skapar mätinstrument för allt här på jorden och så har vi ju också skapat ett sätt att mäta tid. Genom det kommer uttryck som igår, förra året, nästa fredag osv. Allt för att vi ska kunna klara våra liv mycket enklare här på jorden förstås. Men inom Islam säger man att det inte finns något förflutet eller någon framtid, endast nuet existerar. Vi behöver självklart ett sätt att mäta tiden och något att rätta oss efter i vårt jordliga liv men enligt Allah finns inte dessa begreppen. Eftersom Han är Evig finns Han ständigt närvarande i alla ting, från minsta atom till universums galaxer, vare sig vi vänder oss mot eller ifrån Honom. Det är så stort när man tänker på det och det här med tidsbegreppet är något otroligt svårt att ta till sig har jag märkt. I alla fall upplever jag det så. Det gäller att förflytta sinnet så otroligt många dimensioner högre än jorden och det krävs verkligen tålamod och träning. Men det härliga är att vakna på morgonen till Fajr-bönen och känna tacksamhet för att man fick vakna till just denna dag. För just den dagen är en helt ny värld med helt nya möjligheter att göra gott. Elhamdülillah och godnatt..

söndag 29 april 2012

Tillbaks på webben :)

Selam aleyküm!

En god nyhet: nu har jag internet för lång tid framöver - så vi kan höras oftare! Tog beslutet att stanna hos Tania för jag insåg svårigheten i att följa dershanets program samtidigt som jag ska slutföra certifikatet för att bli EFL-lärare. Så nu kommer jag att bo i centrala Ankara med internet i huset och istället åka ut till dershanet när jag har möjlighet och ibland stanna en eller två veckor. Imorrn åker jag dit för att hälsa på och följa med på piknik på tisdag. Ska bli så roligt att träffa dem alla! Och jag har sååå längtat efter Risale så det ska bli underbart att få vara med på föreläsningar och läsa böckerna igen.

Idag var det upptäckardag i gamla Ankara. Vi träffade Nuray, en vän till Tania i Ulus och promenerade vidare upp till gamla stan och slottsborgen. Det var rekordvarmt! Tania berättade att vid den här tiden förra året var det kallt i Ankara så hon var också förvånad över värmeböljan. Men vi tog oss mödosamt uppför alla trappstegen till borgen där det är en fantastisk utsikt över hela staden. Där fick vi kontakt med två muslimska tjejer som blev nyfikna på vår diskussion om en av surorna (Ihlas) i Koranen. Senare när jag gick för att be upptäckte jag och tjejerna samtidigt att den var stängd och de erbjöd sig att visa mig ett annat "mescid" (bönerum). På vägen ställde de en massa frågor för som jag nämnt tidigare är det ju väldigt exotiskt med en muslim så långt ifrån som Sverige. När vi skulle skiljas bytte vi nummer och de ville så gärna träffas eller hjälpa mig om jag behövde något. Mashallah! Så enkelt det kan vara ibland att skapa nya kontakter..

Annat nytt på fronten är att jag och min TEFL-instruktör fortsatt maila varandra om Islam. Det visade sig att hon har vänner inom Gülen-rörelsen. Gülen var en man som anslöt sig till Nurcu-rörelsen (det som jag studerar alltså) så hon kände väl till vad dershane och medrese var för något. En av hennes väninnor var i USA just nu för att ta hand om sin dotters barn och hennes man är en imam från Ankara. Ja ni.. världen är inte så stor.. Nu ska jag packa lite för morgondagen. Men vi hörs snart igen för nu är jag ju "inloggad" i världen igen!