lördag 25 februari 2012

Livet i Pendik

Selam aleyküm!

Nu har jag bott i mitt nya hem i Pendik i 10 dagar och det är svårt att beskriva i ord alla upplevelser. Men jag ska försöka. Jag kan börja med att säga att min själ har hittat hem. Så många år av funderingar, sökande, frågor utan svar: Vem är jag? Varför är vi här? Vad är min uppgift här på jorden? Många frågor besvarades när jag insåg att jag tror på Islam men fortfarande fanns det något som fattades. Jag bad till Allah och kände närvaron många gånger men jag kunde ändå inte riktigt förnimma vem jag bad till. Vilka är Hans egenskaper? Vad gör Han för oss? Efter att ha börjat studera Nursi's verk hade jag svaren - efter bara två dagar. Det är som att dra upp rullgardinen efter varje föreläsning. Allt blir klarare och klarare för varje dag och det ger en sådan stark känsla av total harmoni och mening med livet att jag nyper mig ibland för att se om jag drömmer. Men det är verkligen sant.

Till en början på min resa hade jag nog trott att jag skulle bo med några muslimska kvinnor och fördjupa min tro genom att se lite hur de lever och få mer rutin på bönerna etc. Men jag hade aldrig kunnat drömma om vilken vändning det skulle ta. Jag är helt fast för Nursi och hans sätt att beskriva Islam och Koranen att det är omöjligt att bara studera i några månader och sedan lägga det åt sidan. Hans Risale-i Nur har öppnat så många dörrar som kommer att bli omöjliga att stänga. Det är liksom inte som att studera en vetenskap eller ett språk som man sen kan lämna och gå vidare med något annat. Nej, eftersom jag genom hans perspektiv ser på livet med helt nya ögon går det inte att lämna bakom sig när man väl börjat studera dem. Språket är så vackert, man ler bara man öppnar böckerna och ser de vackra orden. Det gör att man själv vill börja använda dessa ord och prata på ett mer värdigt sätt. Man får lära sig om det mänskliga egot vilket har gjort att jag känner en mycket större ödmjukhet inför människor, livet och Allah än tidigare. Utvecklingen är enorm och jag känner att jag hamnat på en riktig livsskola. Varje dag skalas ett lager av mig bort och jag når kärnan mer och mer. Det gör att jag känner mig friare, gladare och känner igen den Elisabeth som var energisk, positiv och livsbejakande som liten. Men jag vill inte fördjupa mig i mina känslor för mycket då det känns mindre viktigt. Det största är att ha funnit den rätta vägen för att lära känna den Makt som skapat hela universum med jorden och alla dess invånare inkluderat. Det är ju därför vi är här och när den tron väl rotat sig inser jag att livet automatiskt tar en helt ny riktning. Bönen har fått en helt ny innebörd då jag förstår vad som händer när jag ber, varför jag gör det. Det innebär att livet fr om nu organiseras efter bönetillfällena och inte tvärtom och att längtan till nästa bönetillfälle är ständig. Synen på allt liv förändras också då man kan se Allahs tecken skrivna i färgen på ett blomma t ex. Underbart...

För att prata lite mer praktiskt om vad vi verkligen gör så kan man likna det vid en bibelskola. Klockan 06.00 blir vi väckta för Fadjr (morgonbön) och sedan är det gemensam Tesbihat efteråt. En slags efterbön kan man kalla det kort sagt då vi sitter tillsammans på golvet med radband för att hålla reda på de 33 gånger man säger vissa saker. Sen sover vi en timme och äter frukost vid halv nio ungefär. Då bres en stor laminatgolvskiva ut på golvet och vi sprider ut oss runt den. Har fortfarande svårt att äta på golvet och sölar ner mig titt som tätt hihi! Men det är en mysig känsla av gemenskap att dela maten på det viset och jag älskar det! För att inte nämna maten. Allah! Allt är hemmagjort: yoghurten, smöret, kaymak (en blandning mellan grädde och smör), sylt, oliver (inte hemmagjorda då ;), tapenad, honung, ost och bröd. Sedan är det städtid och därefter morgonlektion. Då kommer Büyük Abla (stora systern) som styr över Dershanet och föreläser runt en till två timmar. Då sitter jag med mina engelska Nursiböcker och jämför med de turkiska för att hänga med. Hittills går det superbra och jag förstår helheten riktigt bra! Sedan är det lunch och lunchbön varefter egen lästid börjar. Sedan är det eftermiddagsbön och koranläsning och då går jag och en syster som heter Büsra in i ett annat rum för att lära Tajweed (dvs att lära sig att uttala arabiska för att kunna recitera Koranen). Det är så roligt!! Nu har jag börjat lära mig flera stavelser: ka-thi-ra t ex. Sedan kvällsbön och kvällsmat. Därefter antingen kvällföreläsning eller egentid för läsning. Sedan frukttimme!! Mmm! Granatäpplen, mandariner, blodapelsiner, kvitten, dadlar mm mm. Det går åt en massa energi åt allt studerande så frukttimmen är väldigt efterlängtad. Sedan studerar vi muslimska rutiner. Som t ex tvagningen före bön, själva bönens utförande mm. Vid halvtolv är det läggdags och då sover de flesta i lektionssalen men jag och tre andra sover i ett annat rum. Jag trivs så otroligt bra i lägenheten. Det är alltid varmt och gott och mjuka mattor överallt. Och eftersom de muslimska sederna är väldigt inriktad på renhet, både inre och yttre så är allting skinande rent. Och ja, ni vet ju att jag är vän av ordning och reda så det passar ju mig väldigt bra hihi!
Ja, så ser dagarna ut i dershanet i Pendik. Vi är femton som bor där nu och alla är väldigt unga. Men det känns inte. Alla är där av samma anledning. En flicka som heter Sevda är bara tretton år, hon är alltid vid min sida och frågar hur det går, hur jag mår och har en sådan positiv energi som smittar av sig.

Något annat jag älskar med livet i dershanet är det funktionella. Våra kläder t ex. Alla har kjol och sjal och det lånas ständigt ut mellan varandra. Så man behöver aldrig fundera över klädval eller hur man ser ut. Skönt!! Hygienen också. Dusch ses som en stor rening och görs var tredje dag till var femte dag ungefär och då är det en stor happening! När man är på väg till duschen frågar alla: Elisabeth abla (syster) ska du duscha? Och sedan efteråt önskar man till den som duschat att det var skönt. Och det är det ju verkligen! För då behöver man det och det blir en riktig upplevelse.

Ja, upplevelserna är många och fantastiska. Hasan och Mehmet tycker jag ska skriva en bok en dag och ja, vem vet... ;) Jag älskar ju att förmedla och jag skulle kunna skriva lika mycket till. Men det får vänta tills nästa gång. Sköt om er alla därhemma! Ni finns i mina böner och på något sätt känns ni ibland närmare mig än någon gång förr eftersom jag bär med mig er i mina tankar hela tiden.

Salam.





tisdag 14 februari 2012

NU börjar det!

Salam Aleyküm!!

Nu börjar det!! I söndags var jag och hälsade på hos några tjejer som bor i ett sk Dershane. Nu ska jag en gång för alla tydligt och bra förklara vart jag ska bo för jag förstår att det råder mycket förvirring kring det här med "religiöst boende". Vilket är förståeligt för jag hade också bara en vag aning om vad det kunde handla om. Ett dershane är som ett muslimskt kollektiv kan man säga. Man bor ihop och följer ett schema med fasta bönetider, studietider, mat- och sovtider. Fokuset ligger på att lära sig om sin tro och i just det här kollektivet studerar man en man som heter Nursi och hans böcker för att lättare förstå Koranen och Islam.

Så i söndags tog de emot mig med en sådan värme att jag kände direkt att jag ville stanna. De visade mig in till själva Dershane:t, studierummet och det var så vackert. Inget överdåd, allt i sin enkelhet men det strålade liksom om rummet. Enkla soffor längs med väggarna, en stor turkisk matta i mitten och så några små bänkar vid gemensamma studietillfällen. Och så bokhyllan såklart... Full med röda inbundna böcker med vacker guldskrift på utsidan. Nursi's Risale i Nur-samling. Än så länge kan jag inte förstå dem på turkiska men Inshallah kommer det en dag då jag kan läsa dem på originalspråket. Än så länge får jag klara mig med den engelska översättningen.

Så satte vi oss och började prata, och efter ett tag tog en av tjejerna fram en bönematta och började be. Så enkelt liksom. Och då såg jag vardagen där. Allt är centrerat kring Gud och livet är organiserat kring bönetiderna. Därför fanns allt också lättillgängligt för dessa tillfällen. Den stora öppna ytan i dershanet med den stora vackra mattan tjänstgör helt enkelt som böneplats där man snabbt ska kunna bre ut sin matta och be. Jag kände den där välbekanta känslan: Jag vill vara en del av det här. Men lika snabbt tänkte jag bort den för att inte bli besviken. Det kan väl inte vara så enkelt att jag kan få bor här bara sådär?

Det blev en underbar dag och jag lärde mig såå mycket! Flickorna noterade att jag bad som den Islamiska skolan Shafi och de frågade om jag var Shafi. Eh.. nä, det tror jag inte sa jag och då gick det upp för mig! I somras när jag blev muslim sökte jag på internet hur man ber och lärde mig första bästa. Det visade sig att jag fått tag i en Shafi-beskrivning. Så himla komiskt! Tjejerna berättade för mig att Shafi är vanligt ute i byarna i östra Turkiet då det är en mer strikt skola av Islam. Hanafi är vanligare i städerna. T ex är det så att om du gjort din tvagning inför bön och sedan råkar röra någon av motsatt kön så upphör den rituella renheten. I städerna blir ju det här lite svårt eftersom män och kvinnor ständigt stöter ihop med varandra så därför är Hanafi lite mer "liberal". Så det var bara att lära om. Eller snarare ta bort en del saker som jag gjorde extra i bönen, t ex att ta upp händerna till öronen varje gång man säger Allahu Akbar och att säga Rabbighfirli två gånger under sittningen. Sedan fick jag lära mig hur man ställer sig upp rätt också och Gud vad jag önskar att jag hade vetat det redan i somras så jag kunde ha övat hela hösten. För det är svårt alltså! Från knästående går man direkt upp till huk och därefter direkt till stående. Jag tappar antingen balansen eller så trampar jag på kjolen så den åker ner. Så det blir till att hitta en kjol som funkar för dessa tillfällen. Men det fina är att när man gör allting korrekt, helt enligt ritualen så känns bönen mer i hela kroppen. Man känner att man tar den på allvar och det blir verkligen ett fint resultat. Sen lärde jag mig också vilka Sunnahböner som tillhör varje obligatorisk bön. Profeten Muhammeds (SAW) handlingar kallas Sunnah och därför är de väldigt viktiga i en Sunnimuslims liv, vilket jag alltså är. Profeten Muhammed (SAW) bad alltid några extra Rak'ah (bönecykler) utöver de obligatoriska och det är alltså dessa jag lärde mig. Det är så skönt att be dessa för det utökar ju bönetillfället och man kommer djupare in i meditation märkte jag.

Så vi åt, drack te, hade en föreläsning om vad Imaan (tro) är och vad som gör att vi kan stärka vår Imaan och pratade. Jag var så avslappnad och trygg att jag ville gäspa konstant. :) Här ville jag vara. Det var exakt ett sådant här boende jag hade tänkt mig. Men de pratade om Ankara och Bursa att det kanske skulle vara bättre för att de förstår engelska bättre där och jag kände lite besviket att det inte skulle bli här. Efter ha kommit hem funderade jag mycket och länge och kände att är det inte superbra för mig att bo där det inte finns tillgång till engelska just för att börja pusha mig själv att verkligen använda min turkiska. Jo, så jag skrev ett mail och verkligen uttryckte min entusiasm för stället och att det kan bara vara till fördel att tjejerna inte kan engelska. Och idag kom svaret. De tar gladeligen emot mig. Alhamdulillah! Jag fick tårar i ögonen och kunde inte tro det var sant. Jag skulle packa för en lång tids vistelse och var välkommen redan imorgon. Så nu börjar det.. Jag är så spänd av förväntan. Helt nya rutiner väntar. Upp kl 04.00 för första bönen. Sova, äta, be tillsammans. En helt ny utmaning. En ny utveckling tar sin början från och med här tror jag. En utveckling mot en bättre människa och muslim, Inhsallah!


Salam!


måndag 13 februari 2012

Resultat av resan så här långt

Selam aleyküm!

Då var jag inne på min fjärde vecka på den andliga resan och hur är det då att vara ny muslim i Turkiet så här långt? Ja, jag har insett många saker under den här tiden. För det första hade jag nog en tanke om att det skulle vara lättare än i Sverige för att Turkiet har en ursprunglig kultur där Islam dominerat en gång. Det är delvis sant. Jag ser ju många som bär Hijab och det var alltså en stor befrielse för mig som tänkt länge att våga ta steget men inte klarat av pressen att vara så annorlunda hemma. I och med det har jag under tre veckor lärt mig att känna mig hemma med den, känner syftet varför jag har den och att den därmed blivit en del av min identitet. Så långt känner jag att utvecklingen tagit ett stort steg eftersom jag kände att jag stod och stampade på samma ställe litegrann då jag inte kunde ta det steget. Nu när det är gjort vågar jag stå för mitt livsval på ett annat sätt och det skänker ett behagligt lugn eftersom känslan av ödmjukhet och lydnad inför Gud får dominera över allting annat. Men det finns en sida av Turkiet som gör det muslimska livet kanske svårare här än hemma. Nyckelordet heter demokrati och Turkiet har nog en stund kvar innan de kan nå det fullt ut. Jag har fått reda på att supermarket-kedjan Migros för tio år sedan inte tillät kvinnor med slöja i deras butiker. Jag vet sedan tidigare att Hijab är förbjudet på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Det är ständigt två motpoler som slåss mot varandra här: den traditionella kulturen mot modernismen. Kemalism är ett nytt ord jag också lärt mig vilket syftar på Atatürks metoder. Turkiet är ett land i förändring och jag vill inte lägga någon värdering i det men eftersom de här polerna är så starka på varsitt håll kan jag känna att min Hijab blir en symbol för så mycket som jag egentligen inte är en del av. Min hijab är min frihet, mitt val och min identitet och inte någon politisk ståndpunkt eller symbol för att jag inte skulle stötta en utveckling av landets demokrati eller dylikt. Men det känns ju mer laddat eftersom den varit förbjuden på ställen och fortfarande är på vissa.

Det här är en känsla som långsamt försvinner och som var som starkast första veckan och speciellt kom upp inne på mycket moderna kaféer. Jag har sedan dess t ex träffat Demet, en tjej som utifrån sett kanske ter sig som någon som inte tar religion alls på allvar men som när man lär känna henne har en mycket djup tro och Imaan. Jag tog då chansen och frågade henne hur hon ser på Hijaben och hennes svar var så oväntat för mig. Hon sa att det är en regel från Gud och eftersom det står i Koranen känner hon alltid att det fattas henne något, men att hon inte är redo än. Men när hon ser mig ta på mig den känner hon verkligen att hon också vill. Hon bodde här några dagar och jag fick fler chanser att fråga om Islam och specifikt om kvinnors roll och hon lärde mig massor. Där ser man, tänkte jag. Jag kan sitta på ett fik och tänka att de moderna kvinnorna här kanske ser ner på mig, när det i själva verket istället sitter en och annan som tänker som Demet. Det stärkte mig och en ny tanke uppstod. I ett land som är så i förändringens tid finns nog många människor som grubblar över sin plats. De måste kanske rentav överge sina muslimska värderingar för att göra karriär och tjäna sitt levebröd. Så kanske är vissa blickar inte menade som ont mot Islam utan snarare en nyfikenhet varför jag kan välja den här vägen, en inre längtan efter sina traditionella värderingar. Jag glömmer ibland att islamofobi ju är något unikt för västvärlden och att Islam inte är något hotfullt här. De som valt att leva annorlunda har ändå säkert en farmor som är religiös, eller något vardagligt uttryck som i våra öron låter religiöst. Med sådana tankar i sinnet känns det ändå som en lättnad att vara muslim i Turkiet. Fördomarna om potentiell fara för livet behöver man ju aldrig oroa sig över och mina försvarstal har bytts ut mot glädjande och entusiastiska berättelser om hur just jag fann Islam. Inget dömande och inga värderingar vill jag sätta i den här meningen. Det är en helt normal process att ifrågasätta när någon i ens närhet gör ett annorlunda livsval som inte är direkt standard i hemlandet. Vill bara ta upp skillnader i hur det är att vara muslim i olika kulturer för det är ju det bloggen handlar om. :)

Något annat som inte blev som jag trodde är fredagsbönerna. Jag som trodde att jag frekvent skulle besöka dessa fick en annan upplevelse när jag i fredags för första gången skulle delta. Inga platser för kvinnor tillgängliga i min närliggande moské. Tji fick jag. I Turkiet är det inte alls tradition att kvinnor deltar i fredagsbönen. Jag kände ju till att det är obligatoriskt för män och frivilligt för kvinnor men här är det tydligen mer regel att kvinnorna inte går. För att återkoppla till modernismen och Atatürk hängde det inne i moskén en affisch om föreläsning om just detta ämne - i en moské där man inte har någon plats för kvinnor på fredagsbön... ja, ni fattar va? ;) Ständiga krockar. Hur som helst så är Kadiköy inte något religiöst område och jag har hört att det i Sultanahmet, Fatih och Suleymaniye moskéerna är tvärtom och att många kvinnor kommer till fredagsbön där. Så vi får väl se hur det blir framöver.

Salam tills vi hörs igen och då hoppas jag ha nyheter om boende vilket börjar närma sig ett resultat...

måndag 6 februari 2012

Fina möten

Assalamu aleikom wa rahmatullah wa barakatuhu!

Skulle vilja dela med mig av ett fint möte jag hade med en kvinna i ett "abdesthane" (=tvagningsrum) häromkvällen. Det var väldigt kort men något jag kommer att minnas länge då känslan av gemenskap var väldigt stark. När hon skulle tvätta sina fötter blev hon stående tittandes på sina fötter och sa på turkiska: Ah! Tvagning för kvinnor är mycket svårt ibland! Och det var ju det jag också upplevt som jag även skrev i ett inlägg för någon vecka sedan. Hon hade strumpbyxor och kjol så det blir ju rätt bökigt. Och även denna gång fanns det inget papper. Så började vår korta konversation och jag försökte förklara att jag tyckte det var svårt med hijaben, att den ska tas av vid varje tvagning då man ska stryka vatten över huvudet. Så berättade jag att jag var ny muslim sedan i somras och det tas alltid emot med en sådan värme. Människors ansikten lyser upp och de gratulerar en genast. Sedan sa hon: När man öppnar händerna i åkallan till Allah accepterar han bönen och ger svar och det är en underbar känsla!
Jag nickade instämmande och hade velat säga så mycket mer men språket begränsade mig. Sedan satte vi oss bredvid varandra och började tvätta våra fötter.

Sedan gick jag för att be och efter bönen vänder sig en annan kvinna till mig och önskar mig något jag inte förstår. Fick sedan reda på av Hasan att efter bönen önskar man varandra att Allah ska acceptera ens bön. Det är en sådan fin gest. Samma sak hände idag när jag skulle ta på mig skorna utanför moskén. En äldre man med ett glatt ansikte tar ögonkontakt med mig och önskar att min bön ska bli emottagen av Gud. Det är sådana små vänliga saker som gör att man vill le hela dagen. Nu ska jag verkligen börja gå till moskén oftare, för det skänker en otrolig inre harmoni att bara sitta där och insupa atmosfären och samtidigt läsa Koranen eller någon bok av Said Nursi. Och en fantastisk känsla av gemenskap.

Salam.

söndag 5 februari 2012

Magi i Istanbul

Selam aleyküm!

Ja ni.. hur ska jag börja, eller snarare var? Eftersom jag är troende skulle jag beskriva det jag varit med om som att Gud verkligen är mig nära och visar med hela handen vilken väg jag ska gå just nu. Magi är ett annat ord som dyker upp, och som är lätt att ta till när det händer som saker som man inte kan förklara riktigt. Känner ni igen känslan av mystik som kan dyka upp när man inser att det man är med om inte kan vara en tillfällighet? Det är helt enkelt bara för många tecken för att vara slump. Nu kanske jag har fått er i den stämning som jag vill ha er i för att kunna berätta vad som hände mig igår. Då börjar vi...

I fredags bestämde jag mig för att ta kontakt med två gamla studiekamrater från turkiskakurserna på Dilmer för snart tre år sedan. Monika från Polen svarade direkt med ett glatt "Kom över!" Nervös över att ta mig ut i staden själv men glad i hågen över att ha ett mål hoppade jag på en gul dolmus och åkte till Taksim. När vi lärde känna varandra bodde vi nästan bredvid varandra men nu hade hon flyttat en gata bort. När jag klev in i hennes lägenhet möttes jag av så mycket kreativitet att jag helt plötsligt kände att allt i hela världen var möjligt. Den här tjejen är makalös! På den tiden vi läste tillsammans turnerade hon som trummis tillsammans med Kenan Dogulu som är en känd pop-artist i Turkiet. Sedan dess hade massor hänt. Hon turnerar fortfarande med Kenan men nu kan hon även tjäna sitt levebröd på att producera musik, sjunga och måla. Hennes tavlor var otroligt intressanta och jag kunde se hennes livsresa de tre senaste åren genom dem. Vi pratade konstant i två timmar om allt och det visade sig att vi är otroligt lika. Våra värderingar om livet, om drömmar, om att finna den drömmen, sig själv och sedan leva efter den - allt kunde vi känna igen hos varandra. 2009 var vi mitt uppe i att finna något, ett sökande efter egentligen samma sak men där jag finner Gud i Islam och böner får hon sin andliga föda genom sitt artisteri; målandet och skapandet av musik.
Monika bor just nu tillsammans med sin pojkvän Barbaros som är operasångare så alltså, mycket kreativitet sitter i de väggarna. Vi gick sedan vidare till Monikas föredetta granne runt hörnet där jag bodde för tre år sedan. När jag sedan lämnade lägenheten och kom ut på min gamla gata gick mina ben automatiskt mot Istiklal, ner mot Tünel, passerade Galata och så över gatorna mot Karaköy. "Min" promenad som jag älskade. Det var en härlig känsla. Jag tog några minuter och såg ut över Bosporen och den välkända silhuetten av Sultanahmet och kände att jag tagit det första steget ut i staden själv - och det hade gått hur bra som helst, jag var en del av Istanbul igen.

Det var en liten introduktion till vad som sedan komma skulle och som är själva huvudhändelsen i detta inlägg. Igår stämde vi åter träff, jag och Monika, då hon ville försöka hjälpa mig hitta ett religiöst boende efter att ha hört min historia. Sagt och gjort, med Monika händer det grejer, efter ett samtal hade vi en dejt med henns vän, en journalist vid namn Ersin Kalkan. Lägg namnet på minnet, mina vänner, för det är nu det börjar. Vi åker alltså ut till denne, för mig då okända, journalist i Fenerbalat. Han bor uppe på en höjd i ett gammalt men otroligt vackert hus med tre våningar. På högsta våningen låg köket och vardagsrummet med en utsikt som fick mig att tappa talförmågan. Man såg ända bort till asiatiska sidan och Kadiköy! Det var så vackert att det gjorde ont i mig. Man ville liksom spara ögonblicket för resten av sitt liv. Och där började vi prata. Monika berättade vår historia om hur vi möttes för tre år sedan och att jag i fredags kommit in i hennes lägenhet helt förändrad (visade på Hijaben) och med en helt ny positiv energi. Ersin lyssnar och vi utbyter artigheter, dricker te och har det behagligt. Sedan vänder han sig mot mig och säger att han varit i Sverige, i Västerås, känner jag till staden månntro? Ja, vad säger man. Världen är verkligen inte stor. Men det stannar inte vid detta för det visar sig nu att min hemregion varit centrum för en viktig händelse som senare skulle bli en bok kallad "Möte med en mördare". Vi undrar såklart vad han har gjort i Västerås och svaret blir: "Det är lång historia." Och så börjar han:

1992 blev en mycket viktig man från Kurdistan mördad, hans namn var Musa Anter och han blev 75 år gammal. Det här var upptakten till många mord som skulle komma att äga rum i östra Turkiet vid den här tiden. Efter en tid får Ersin Kalkan ett samtal från en kvinna i Sverige som säger sig vara Musa Anters dotter. Hon säger sig också veta vem mördaren är och hon vill att Ersin ska komma till Sverige för att få till ett möte mellan henne och hennes fars mördare. Ersin tar flyget till Stockholm och åker vidare till, precis, Västerås, där kvinnan bor. Tillsammans åker de vidare till Borlänge för att träffa mördaren. I två dagar samtalar Ersin och mördaren och Ersin får reda på alla detaljer bakom mordet och skrev sedan sin bok "Möte med en mördare". Den här händelsen fick stor uppmärksamhet i medier både i Turkiet och Sverige. Där satt jag. Stum. I ett hus i Istanbul, med en man som skrivit en bok om en så viktig händelse som tog plats hemma. Men kära vänner, det tar inte slut ens här. För nu ska vi vidare till hans trädgård...

Innan vi skulle gå ville Monika visa mig hans vackra trädgård och jag bara suckade av beundran. En verklig oas som kändes milslång ifrån allt trafikkaos som annars kännetecknar Istanbul. Monika berättar att Ersin själv gjorde upptäckten när han köpte huset att han har underjordiska cisterner under sin trädgård. Wow! Min fantasi triggades genast igång och mina minnen gick tillbaka till en bok jag började läsa innan jag reste. En författare vid namn Barbara Nadel skriver en kriminalserie om poliskommisarien Cetin Ikmen och i boken "Harem" hittar man ett lik i en sådan här antik vattenreservoar vilket jag berättar för Ersin. Håll i er, för vet ni vad han säger: Javisst, den historien utspelar sig i min trädgård. Barbara är min vän och hon skrev boken här. Vid det här laget visste jag varken ut eller in längre. Av någon outgrundlig anledning, på något helt galet sätt hade jag, Elisabeth från Irsta, Västerås, Sverige, som i en säng på Kaserngatan 71 för några veckor sedan hade läst en roman om urgamla vattencisterner som ligger dolda under hela Istanbul, hamnat mitt i händelsernas centrum. Där hela historien skrevs. Jag drog upp min ärm och visade Monika. Jag rös, mina hårstrån stod rätt upp. Min hjärna började mala. Hur skulle jag kunna förmedla det här? Hur berättar jag om det på ett sätt som det är värdigt?

Resten av kvällen kände jag ett allvar inom mig. Det här var inget att skämta om. Kvällen innan hade jag bett Allah om vägledning. Att visa tecken på mitt språk så att jag förstår vilken väg jag ska ta härnäst. Och utan att lyfta ett finger så hade jag hamnat i det här. Ett enda meddelande till Monika på facebook och sedan öppnades den här dörren. Nu har jag Ersins nummer i min telefon och funderar hur det blir härnäst. Jag väntar tålmodigt på nästa steg. Det känns stort det som händer just nu. Som att det är nu allt förändras. Därför sa också Hasan igår när vi gick tysta och fundersamma bredvid varandra att vi nu måste vara försiktiga och lyhörda inför vad som händer framöver. Gud är verkligen med i det här spelet och nu måste vi lyssna till Hans råd och hur Han vill styra det för att det ska bli så bra som möjligt. För i allt det som hände igår kväll ligger ingen slump. Jag har en uppgift här och jag har lyckats träffa de människorna som ser utifrån vad jag kan bidra med och sätta fingret på hur jag kan använda det jag kan till ett gott ändamål. Och i taxin tillbaka mot Istiklal vänder sig Monika mot mig och säger: Jag ska absolut inte säga till dig vad du ska göra Elisabeth, men du skulle kunna göra något helt unikt här. Du är uppväxt i väst med en demokratisk syn på livet och har nu valt att leva enligt Islam här i Turkiet. Det här skulle du kunna kombinera och använda dig av.

Jag har själv tänkt tanken. Att på ett aktivt sätt kunna förmedla det goda demokratiska budskapet om Islam för att visa den rätta bilden av Islam och motverka alla fördomar. Det finns sådana grupper här i Istanbul som jobbar på det sättet genom att ge föreläsningar mm, och det är en sådan religiös grupp vi nu försöker hitta för min fortsatta andliga resa.

På båten hemåt mot Kadiköy ringer Hasans arbetskamrat och har också han nyheter om ett eventuellt boende för mig. Hur det nu blir får alltså tiden utvisa. Men ett stort steg i den andliga resan har tagits och även i mitt liv. Jag börjar se hur den konkreta bilden kan komma att se ut för mig här i Istanbul. Pusselbitarna faller bit för bit på plats. Alhamdulillah!

Salam.