Här kommer en hälsning från ett Istanbul med snöstorm. Jo, det är sant! Igår eftermiddag då jag var på väg hem strålade solen och min fleecetröja och vindjacka var på tok för varma. I chock men med njutning vände jag ansiktet mot solen och fick ett sånt där glädjerus som kalvar på gröngräs - och svenskar efter en lång vinter också då förstås. :) Men vad hände sen? På kvällen gick jag, Hasan och Mehmet ut och åt på det underbara kebabstället i Aksaray, som ni Camilla & Josh vet vad det är, och som jag Insallah får chansen att visa er övriga inom en framtid. Mehmet har haft en tentavecka och vi firade att den var över genom att äta kebab, dricka Ayran och äta en härlig efterrätt som heter Künefe - en söt sak med sirap och smält ost. Men när det var dags att lämna hade vädret slagit om något helt extremt och när vi ett par timmar senare avslutat x antal teglas i Fatih var stormen i full gång. När jag vaknade låg det ett täcke av nysnö i trädgården och på den exotiska palmen vi har utanför fönstret. Så kan det vara i Istanbul så här års. Nu ska det snöa hela helgen så det verkar inte bli några uteaktiviteter. Men kanske något museum?
Så! Igår bad jag i min första moské här i Istanbul. Åh vad det kändes fint. Hasan skrattar åt mig ibland för jag praktiserar just nu Islam mer än honom och nu är det han som får följa mig till moskéer och vänta utanför. Tänk så det kan bli Mashallah! Tyvärr missade jag fredagsbönen här idag och jag var riktigt ledsen när jag vaknade kvart över tolv och insåg fakta. Men till saken hör att den här första veckan är full av kulturkrockar, separationsångest och mängder av nya intryck som min stackars hjärna måste bearbeta. Därför blir det inte mycket sömn så jag tror jag behövde detta för att komma igen. Det kommer ju fler fredagar Inshallah!
Annars är anpassningen i full gång. Vågade mig till Turkcell igår för att ordna med min telefon och på min stapplande turkiska och biträdets stapplande engelska lyckades vi förstå varandra och alla sådana händelser ser jag som steg framåt. Sedan tog jag Dolmus till hamnen i Kadiköy för att åka över Bosporen till Besiktas. Allah! Jag var så nervös inför detta uppdrag att jag trodde magen skulle vändas ut och in på mig men också det gick bra! :) Och när jag satt där på ångbåten och såg silhuetten av Sultanahmets moské och Aya Sofya torna upp sig fällde jag faktiskt en tår. Den här staden har åter fångat mig och jag känner att jag är exakt där jag bara måste vara, för faktum är att det nuförtiden är tyst i mitt huvud och lugnt i hjärtat. Jag mår bra.
Nu är det en otålig man som sitter mitt emot mig och vill spela Femhundra och med Guds tillåtelse får vi väl ta en kort omgång... :)
Vi hörs inom kort!
Selam till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar