2012-01-24
Merhabalar kära vänner och familj!
Första dagen i Istanbul är på väg att lida mot sitt slut och även om jag är van vid staden så är det klart att det blir en kultursmäll varje gång ändå. Men nuförtiden vet jag vad som väntar när dessa krockar sätter in så de blir mindre dramatiska. Det första man möter är ju en puls som inte är av denna värld. Livet i Istanbul är ju så annorlunda mot det lugna liv jag levt i Västerås och jag var lite orolig hur jag skulle ta det. Men det konstiga är att jag helt plötsligt kom på att jag bara fann mig i det så otroligt snabbt. Bussar, bilar, människor i miljontals och jag bara faller in i strömmen som att jag bodde här igår. Som att den delen av mig som utvecklades i Istanbul har funnits kvar där och legat gömd i bakgrunden för att tas fram ”in case”. Och så blev det igår. Och det än mer underliga är att jag faktiskt aldrig blivit paralyserad av denna folkmassa och galna trafik utan bara känt att nu blir det annat liv, in i det bara! Människan är otroligt anpassningsbar och jag är verkligen förundrad över det den här gången.
Första dagen har gått åt till att vila och slumra till då och då till David Attenboroughs röst till BBC:s Blue Planet. Hasan jobbar och ikväll ska vi gå och uträtta en del ärenden och bl a ta en te någonstans så jag kan kolla min mail och höra av mig till omvärlden (sitter just nu och skriver i Word). Och så ska jag också meddela att jag äntligen vågat ta steget att bära hijab. Har ju övat många gånger att knyta den på olika sätt, finns superbra instruktioner från duktiga systrar världen över som lägger upp videoklipp på youtube, eftersom jag burit den när jag bett. Men så äntligen satte jag på mig den för första gången för att bära den utomhus och det var så högtidligt. Det riktigt pirrade i kroppen som att jag skulle gifta mig eller något liknande! Och jag måste säga att jag blev rätt stolt över resultatet. Får tacka bl Amenakin för det, vars videoblogg jag studerat noga! :)
Det är ett väldigt stort steg när man väljer att ta på sig sin hijab. För mig har det betytt att jag nått ett stadium där min tro verkligen rotat sig. Jag såg nyligen en så fin filosofisk dokumentär om bärandet av slöja och där sa en kvinna att valet att sätta på sig hijaben var liksom pricken på i:et, det där sista som verkligen bekräftar tron. Jag bara log instämmande för innan var jag rädd att det skulle se ut som maskerad och bara den känslan visar på att man inte är redo tror jag. Men nu bär jag den med hela mitt hjärta och själ och jag känner mig hel på något vis. Får en rakare rygg och känner mig stolt. Det här är mina åsikter och ni kära systrar som valt att inte bära hijab får inte tro att jag menar något ont i att inte göra det, men för mig känns det så rätt helt enkelt men jag vet att det inte är det i alla situationer och man är inte mindre muslim för det, det sitter ju i hjärtat vet vi alla!
Salam.
